8 1/2 kvinnor (1999)

Nästan en synd

Peter Greenaways filmer är inte som alla andras. De ser framförallt inte ut som alla andras och hans signatur brukar märkas redan under de första minuterna. "8 1/2 kvinnor" är klassad som en komedi och sett med Greenaways måttstock stämmer det. Men allt är relativt. Filmen är i sedvanlig ordning snygg och stilig, indränkt i ironi och innehåller inslag som är stötande för alla utom de mest okänsliga.

Affärsmannen Philip Emmenthaler från Genève tar över en spelhall, en så kallad Pachinko Parlour i Kyoto från en skuldsatt japansk kollega. Strax efteråt dör fru Emmenthaler och Philip drabbas av akut livsleda. Philip och sonen Storey talar ut om livets allvar men bestämmer sig för att fortsätta driva spelhålan som ibland skakas av jordbävningar, vilket Storey ser mer som ett spänningsmoment än störande inslag i verksamheten. Inspirerade av Fellinis film "8 1/2" samlar de allt fler kvinnor omkring sig som sällskap, eller som ett högst oortodoxt harem av väldigt varierad konfekt. Kvinnorna kommer från Japan såväl som Europa och deras bakgrund skiljer sig rejält. Filmen fortsätter sedan pendla mellan Genève och Kyoto samtidigt som den udda storfamiljens öden och äventyr fortsätter.

Redan tidigt avslöjar Greenaway sin förkärlek för de förbjudna frågorna och tar upp alla tänkbara tabun. Nästan. Hans genomgående fascination för kroppens funktioner och kommande förfall är lika tydlig som tidigare. Då är det här alltså en komedi. Filmens tillgångar ligger inte bara i det visuella - det finns flera roliga replikskiften också. Som när Storey introducerar Fellinis filmer för farsan som ställer den freudianska frågan:
- Hur många regissörer gör film för att tillfredsställa sina sexuella fantasier?
- De flesta antar jag, blir svaret utan omsvep.
Sex är en stapelvara i Greenaways filmer, om än inte insvept i samma förskönande skimmer som i Hollywood. Provokationerna kommer pålitligt som postanvisningar även om ämnena behandlas i en lättsam, lakonisk ton. Och lite gamla globala schabloner skadar ju inte heller.
- Jag visste inte att man kunde göra så, utom i romaner och svensk film, kommenterar Philip som smygkikar på Storeys snabbis med dennes japanska favoritfjälla.

Den japanska miljön är för övrigt ingen ny kärlek för Greenaway som tillbringade stora delar av "Pillow book" i samma del av världen. Kulturkrockarna har sin tjusning här, som när en förflugen fras med religiös laddning tappar sin mening i den nya miljön.

- Jesus!
- En oigenkännlig hädelse i Japan, rättar deras japanska hjälpreda Kito (Vivian Wu) kort och stentorrt.
Wu har för övrigt en helt annan roll här än i "Pillow book" vilket i sig är en komisk poäng.

Det excentriska projektet ger livet en ny mening för Philip som plötsligt ser allt i ett nytt ljus.
- De flesta filmer handlar om sådant folk inte har, som sex och lycka. Vi har båda, inser han vid ett tillfälle.

Men precis som Salomo och andra höga herrar i samma sits lär sig Philip och Storey att flera kvinnor i samma hus inte är någon picknick. Storyn får fler och fler mörka stråk trots ett ganska lättsamt filmspråk.

Det brukar vara lätt att anklaga Peter Greenaway för cynism. Men är han en kall jäkel eller bara en krass realist? Alla som sett hans tidigare filmer är förvarnade. Själv förväntar jag mig alltid att bli både förolämpad och förförd. Han har alltid sina poänger, men ibland verkar han vilja testa gränserna bara för sakens skull. Och "8 1/2 kvinnor" känns inte som något blivande odödligt mästerverk. Framför allt i mittenpartiet famlar filmen efter något meningsfullt att gripa tag i, medan roliga eller mer distraherande bagateller passerar revy. Men mot slutet uppstår en värme som Greenaway visar ganska sparsamt annars, nästan av misstag kan man misstänka om man vill vara elak. Hans stämpel som kylig betraktare får en törn som inte är helt skadlig. "Pillow book" var mer drastisk och dyster, men hade faktiskt lite av samma ådra. Jag vet inte, gubben kanske börjar bli gammal och sentimental. Eller rentav religiös? Men, som sagt, allt är relativt. I stort sett är "8 1/2 kvinnor" gjord med en igenkännlig distans, som alltså luckras upp efterhand i en bokstavligt och bildligt avklädd historia om personer som är fulla av fel och brister och ofta agerar både ologiskt, för att inte säga rent obegripligt. Utan att ha sett hela hans katalog tycker jag mig se flest likheter med "Dränkta i nummerordning" som var en slags kolsvart komedi om ond bråd död i vackra miljöer.

En ojämn historia, där Greenway i förbifarten och lite förstrött utforskar även sexism och rasism. Men han har ju aldrig varit så tänd på att predika något direkt uppbyggligt. Jag tror inte att jag delar särskilt många av hans grundläggande idéer om livet, universum och allting men jag gillar känslan av att se en film gjord av någon som verkar göra precis det han har lust med. Och den visuella styrkan måste upprepas; alla miljöer, såväl interiörer som stadsbilder och landskap är elegant komponerade med en matematisk precision som måste beundras. Intill denna dag har jag aldrig sett någon av hans filmer på bio utan bara i förkrympt format. Det är synd - kanske till och med en "synd".

© Johan Lindahl
2001-09-25

Originaltitel: 8 1/2 Women
Storbritannien, Tyskland, Luxemburg/Hollan, 1999
Regi: Peter Greenaway
Med: John Standing, Matthew Delamere, Vivian Wu, Toni Collette, Amanda Plummer, Polly Walker, Natacha Amal, Annie Shizuka Inoh

Genre: Komedi

Sök