Världen räcker inte till (1999)
Dags att lägga Walther PPK på hyllan?
Låt mig gå rakt på sak. Jag är världens största James Bond-fan. Jag har alltid älskat prylarna, skurkarna, drinkarna, vitsarna och bondbrudarna. Det är därför det smärtar så mycket i James Bond-delen i mitt hjärta att ha slösat två timmar på denna sörja jag just beskådat.
När Pierce Brosnan tog över som James Bond 1995 i "Golden Eye" såg allt väldigt lovande ut. "Tomorrow never dies" sänkte dock standarden och nu följer då denna film, som är dels tråkig, dels rörig och dels löjlig och jag blir mer och mer tvivelaktig över om Pierce Brosnan verkligen funkar som Bond. Han försöker blanda de bra egenskaperna från de tidigare skådisarna, humorn från Moore, glimten i ögat från Connery och allvaret från Dalton, men problemet är bara att han inte tillför någonting själv för att förnya karaktären. Det görs bara genom manuset som blir mer och mer politiskt korrekt för varje film som kommer.
Storyn är rörig, men innehåller dock ett par kast i handlingen som kanske överraskar, men inte engagerar. Sophie Marceu gör sin roll som den komplexa Elektra King riktigt bra, men känns ändå malplacerad i hela filmen. Softa Desmond Llewelyn - som spelar Q - dog strax efter inspelningen, vilket gör att introduktionen av John Cleese som hans medhjälpare och arvtagare känns lite smaklös. Duktiga Judi Dench kliver in som "M" även i denna film, men jag vet inte om det är min mansgrisiga konservatism eller något annat som gör att jag har svårt att ta henne på allvar, och jag förstår inte riktigt varför man uttökat hennes roll så mycket i den här filmen. Missförstå mig rätt, jag ser gärna mer av Judi Dench i en film men inte så myckat av "M" som ju ska vara lite kontorsbyråkratråtta som skickar iväg 007 runt världen. Om man sedan ser på Denise Richards roll som forskare kan man inte annat än lägga huvudet mellan händerna och låta en liten saknadens tår sippra ut för de riktigt coola bondbrudarna från fornstora dagar.
En rolig sak är att drum´n´bass-stjärnan Goldie dyker upp i en biroll som skurk, antagligen för att hans garnityr påminner mycket om coole Richard Kiel (som spelade "Jaws" i "Älskade Spion" och "Moonraker"). Synd bara att Goldies rollfigur är mesigare än en kattunge. Samma gäller för skurken Renard (Robert Carlyle) som är den mest poänglöse skurk som skådats och som försvinner helt i skuggan av Sophie Marceus elektriska Elektra.
Actionscenerna i filmen känns ganska sömniga och inspirationslösa. Den tama skidjakten har vi sett bättre i otaliga tidigare Bondfilmer: "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Älskade spion", "Ur dödlig synvinkel" och "Levande måltavla" till exempel. Båtjakten känns igen från bland andra "Leva och låta dö". Udden saknas i de flesta scener och blir bara poänglös utfyllnad, och det enda som kvarstod från filmen var en besk eftersmak som snabbt försvann en halvtimme efter jag lämnat biografen, då jag hade glömt filmen helt.
Jag börjar få lite panik nu och jag bedjar till filmproducenterna att sluta medan filmerna har kvar sitt goda namn. Släpps det mer skit som det här vet ingen vad som kommer hända.
Och en sak till, den svenska filmaffischen är skitful.
© Johan Hultgren2000-08-14