Vargtimmen (1968)

Bergmans otäckaste skräckfilm

I Woody Allens "Manhattan" gör sig Diane Keaton lustig över Ingmar Bergman. Det är nog en försvarsmekanism. Lite förståeligt också, för om man är en ganska ytlig men intellektuell proffstyckare så blir Bergmans berättelser väl starka och omtumlande om man tillåter sig att verkligen se dem. "Vargtimmen" är ett bra exempel. Det är en film man nästan kan gå vilse i, på samma sätt som Johan går vilse. Det är frestande att försöka hålla den lite på avstånd, att försöka se den som ”bara” en skräckfilm. Så tänker jag exempelvis försöka göra i den här recensionen.

Det känns inledningsvis lite som en föregångare till "The Blair Witch Project". Börjar med vit text på svart bakgrund, där man får veta att målaren Johan har försvunnit spårlöst på en ö i den frisiska ögruppen, och att filmen är baserad på hans dagboksanteckningar och på hans hustru Almas berättelser. Klipp till Alma (Ullmann) som i en lång tagning pratar rakt in i kameran om vad som hänt och om sina funderingar. Och sedan får vi se vad som hände, eller vad som inte hände, eller hur det nu var.

Johan hemsöks före sitt försvinnande av "människoätare"; märkliga figurer med olika karaktäristika men som alla arbetar på att driva honom till sömnlös skräck. Han försöker måla på dagarna och vakar på nätterna, väntar ut vargtimmen; timmen före gryningen då flest människor dör och drömmarna är som otäckast. De har tagit sin tillflykt till en karg, stenig ö, som stundtals känns övergiven, stundtals full med underliga karaktärer. Alma försöker förstå och hjälpa så gott hon kan, men det är inte så lätt att vara den förnuftiga, lugnande själen när man själv ser samma skräckinjagande saker och när svartsjukan över en text i en tjuvläst dagbok gör sig gällande.

Bergmans filmer överraskar mig nästan alltid. Kanske för att de har så fascinerande dialog får jag ibland för mig att det nästan uteslutande handlar om samtalande människor och blir häpen över "de andra" scenerna. I "Vargtimmen" finns dramatiska och bisarra händelser och även rena skräckscenerier, fast med ett allvar och en självklarhet som gör dem till något helt annat - eller i alla fall något mer. Johans möte med en aggressiv ung pojke blir fruktansvärt obehagligt, och vi bjuds på makeupeffekter som får det att vända sig i magen. Fast i Sven Nykvists foto blir det förstås också vackert, och med Ullmanns och von Sydows skådespeleri blir det förstås också rörande.

"Vargtimmen" rör sig i en mardrömsk värld befolkad av spökliknande varelser som är lika konkreta och pratsamma som vanliga människor. Där man inte vet vad som är verkligt, utan att det för den sakens skull är en fiffig twistfilm. Det blir gradvis allt underligare, allt starkare, allt otäckare, och leder förstås slutligen till tragedi. Det visste jag ju från början, men sitter ändå förvirrad och rädd och tittar på det stilla vattnet och den mörka skogen och undrar, precis som Alma.

Och sedan kommer slutscenen och sätter ändå saker i ett visst perspektiv. Kanske är det inte så konstigt, så svårbegripligt, ändå. Bara väldigt otäckt och fascinerande. Det handlar kanske "bara" om vanligt vansinne och om hur kärlek kan göra vansinnet smittsamt. En helt vanlig film som är obeskrivligt bra. Som vanligt med Bergman.

© Anders Lindahl
2002-09-07

Originaltitel: Vargtimmen
Sverige, 1968
Regi: Ingmar Bergman
Med: Max von Sydow, Liv Ullmann, Gertrud Fridh, Georg Rydeberg, Erland Josephson, Naima Wifstrand, Ulf Johansson, Gudrun Brost, Bertil Anderberg, Ingrid Thulin

Genre: Skräck

Sök