Vägen ut (1999)
Jodå, helt okej, men ...
Principfast skådespelare säger upp sig från Den Fina Teatern, tar jobb som fritidspedagog på Kumla och förändrar stället med sin blåögda entusiasm. Han får De Hårda Internerna att spela teater, med både Komiska och Sorgliga Konsekvenser.
Inte mycket känns nytt här, va? Klassisk amerikansk känslomanipulation på svenska. Men det fungerar faktiskt ganska bra. Man blir glad när manusförfattare och regissör bestämt att man ska bli det, avskyr de man ska avsky och hejar på den entusiastiske och tämligen naive Reine (Björn Kjellman) i hans Omöjliga Företag.
Att det fungerar beror kanske i första hand på skådespelarna. Peter Haber är trovärdig som den stele men egentligen godhjärtade fångvaktaren, Kjellman gör sin grej och den för mig okände Shanti Roney imponerar som Modig och Begåvad Kille som trotsar fängelsets stygge superfånge och väljer Teatern.
Det fungerar när man ser det, kanske ska påpekas. I efterhand känns historien både osannolik och väl klyschbemängd. En del dialog smakar svensk tvålopera, medan annan håller betydligt högre klass.
Mest osannolik är själva pjäsens framgång. Något mer skolteater-artat, pretentiöst skräp än de små glimtar man får se vore svårt att knåpa ihop. Tur att vi inte får se mer...
Mitt gnäll till trots, en helt okej svensk feelgood-film. Å andra sidan, om du söker dramakomedi om att spela teater, se hellre Kenneth Branaghs snarlika och alldeles lysande "Bakom kulisserna".
© Anders Lindahl2000-03-06