Unbreakable (2000)
Håller inte
Först en bekännelse; jag har fortfarande inte sett regissör Shyamalans genombrottsfilm "Sjätte sinnet", men känner till den avgörande twistens innehåll, vilket möjligen bidragit till saktfärdigheten. Succén för den (enligt de flesta utsagor) skarpsinniga psykologiska thrillern har gjort "Unbreakable" till en av den här höstens tyngst marknadsförda filmer. Men det räcker inte. För att använda en motbjudande metafor som inte bör nagelfaras alltför nitiskt; jag gillar modellen, men det här är snubblande nära ett måndagsexemplar. Stänk av storhet stimulerar sinnena (åtminstone fem av dem) men stunder av idétorka dränerar helheten. Jag blir inte övertygad. Den traumatiska inledningen har likheter med Peter Weirs "Utan fruktan" och samma övernaturliga dimension finns här, men får en annan och ytligare karaktär. Shyamalan försöker manipulera känslor som en Hitchcock eller Brian De Palma à la tidigt 1980-tal (då han var som mest inspirerad av just Hitchcock) men är inte tillräckligt målmedveten.
Förutsättningarna är följande; David Dunn (Willis) är säkerhetsvakt på en idrottsarena i hemstaden Philadelphia. Vid en tågkollision omkommer samtliga ombordvarande - utom Dunn. Han har inte en skråma. Strax efteråt kontaktas han av den mystiske serietidningsförsäljaren och -fetischisten Elijah Price (Jackson) som delger Dunn sin unika teori om orsaken till att denne fortfarande lever. Price är själv Dunns motsats och lider av en sällsynt sjukdom som leder till ständiga benbrott. Kanske är han synsk, ovanligt skärpt - eller galen? Dunn är tveksam, för att uttrycka det milt. Skulle han vara utvald, placerad på jorden i ett speciellt syfte? Hans äktenskap är känslomässigt kylslaget och han vandrar i ett tillstånd av ständigt vemod. Men sonen verkar tända på teorin och Price envisas med att dyka upp i hans väg så snart tillfälle ges...
Shyamalan är sparsam med specialeffekterna och undviker det desperata publikfriande som vi sett alltför ofta på senare år, i alla fall till att börja med. Tågkraschen visas exempelvis aldrig i bild. Men thrilleratmosfären drar sig mellan lakanen och gör en blyg entré först efter cirka tre kvart, för att sedan komma och gå efter (o)behag. När sedan luckorna ska öppnas, de dramatiska hemligheterna avslöjas och den magiska lampan sprida sitt sken över barn, herdar och frusna biobesökare i juletid, då tar ett utdraget antiklimax vid. Både bild- och tonspråk byter ansikte. Scenlösningarna blir antingen obegripliga eller oförlåtligt övertydliga. Plötsligt kastar maestro James Newton Howard in både stråksektion och brassensemble och vrider upp volymen i avgörande scener som krävt mer musikalisk omsorg för att uppnå önskad effekt. Samtidigt förfaller Shyamalan till klassiska knep ur instruktionsboken som ”ingen rysare utan ett rejält regnväder” och slagsmål i slow motion. De motsättningarna blir mer chockerande än filmens tänkta spänningsmoment i sig själva. Den totala tonträffen blir, med en musikterm jag råkat snappa upp någonstans, som ett ”wall-to-wall-vibrato”; man vet inte vilken ton man menar.
Leendena lyser i sin frånvaro, även om fru Wright Penn (gift med Sean och mest känd som Tom Hanks flamma i "Forrest Gump") tinar upp i takt med att manus tillåter och levererar ansatser till höjda mungipor. Men hon är ganska ensam, och det är nog meningen. Mer humor och mindre mental anspänning skulle motverka filmens pretentioner, men de närmast skyldiga borde nog ha övervägt möjligheterna med ett och annat simpelt skämt. Gravallvaret rimmar kanske med filmens mer gruvliga inslag, men nu finns det risk att folk skrattar på fel ställen. Fullfjädrade serietidningsfanatiker har antagligen lättast att hänga på...hmm... tåget och Bruce Willis färd genom natten mot ljuset i tunneln. Väl framme väntar förstås en bonus - eller besk påtår, beroende på smaklökar.
Close call, på oren svenska. Några scener är nästan oförglömliga. Särskilt en (i flera avseenden) laddad uppgörelse i familjen Dunns kök. Eller när Elijah Price på sina bräckliga ben förföljer en okänd man, på jakt efter bevis för sina visioner om Dunns Gudagåvor. Upplösningen, det vill säga den definitiva finishen, skulle också kunna vara kronan på verket, men där verkar Shyamalan för första gången alltför angelägen om att avsluta förhandlingarna och sätta punkt. Det blir ett tvärt slut som inte tillfredsställer mer än filmen i sin helhet.
Det finns filmer som kommer smygande bakifrån efter att man sett dem och växer i minnet, alternativt kräver att man ser dem igen. Det är möjligt att "Unbreakable" har sådana kvaliteter undanstoppade någonstans, men en dryg veckas eftertanke har hittills inte ändrat helhetsintrycket. Det här är en film full av löften som aldrig infrias.
© Johan Lindahl
2000-12-27
Originaltitel: Unbreakable
USA, 2000
Regi: M. Night Shyamalan
Med: Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Robin Wright Penn, Spencer Treat Clark, Charlayne Woodard
Genre: Mystery, Skräck
Teman: Superhjältar
Ingår i följande teman
