The Truman Show (1998)
En bra idé, väl förvaltad
En vanlig, solig morgon i den Perfekta Småstaden går Truman Burbank ut ur sitt vackra hus och träffas nästan av en fallande tv-strålkastare. Bilradion berättar visserligen senare en förklarande historia om ett flygplan, men ett frö av tvivel är sått. Han minns tidigare underliga händelser, som alla verkar peka mot en och samma bisarra slutsats.
Truman börjar grubbla och tvivla, liksom Neo i en annorlunda och senare paranoia-film. Han testar sin verklighet genom att börja bete sig oväntat och drastiskt, och sprickor i fasaden börjar visa sig.
Peter Weir är vanligen inte världens mest underhållande regissör. "Moskitkusten" är väl ett typexempel, där han envist stretar och arbetar på att berätta en historia om en kille som man omöjligen kan sympatisera med, i ett företag som varken är särskilt spännande eller meningsfullt. Det handlar väl om Weir själv, kantänka. Nu när han så skapat en riktigt lättsedd film verkar han nästan skamsen över det. Men trots hans strävandena att få "Truman Show" att vara en vass satir över tv-samhället är den i första hand en skön film, en njutning att se.
Ed Harris, alltid duktig, går loss i rollen som Christof, skaparen av en oerhört ambitiös tv-serie om Truman, en riktig människa i en låtsasvärld. Likt en liten gud har Christof skapat en idyllisk värld, komplett med artificiellt väder, befolkad av statister och heltidsskådespelare. Truman har vuxit upp i denna värld och lever sitt liv omedveten om att varje sekund av det visas i direktsändning över hela världen. Han tror sig leva på samma villkor som alla andra, men hans liv är i själva verket koreograferat in i minsta detalj, för största möjliga tittarvänlighet. Inget alltför drastiskt händer dock. "The Truman Show" är vardagseskapism, ett liv som alla kan engagera sig i och tro på, som utspelar sig i en stad där alla beter sig någorlunda vänligt, där det naiva amerikanska 50-talet alltid lever vidare, även om modern teknik förenklar tillvaron.
Mest imponerande i "The Truman Show" är detaljerna; illusionen kring Truman skapas och bibehålls enligt en raffinerad kombination av fasta regler och proffsig improvisation, med hjälp av ett oerhört tekniskt maskineri. Det vimlar av bra idéer, och i mitten står Jim Carrey som en klippa, oskuldsfullt sympatisk och avspänt rolig. Jag har alltid beundrat honom för hans plumpa träffsäkerhet och opretentiösa överspel i filmer som "Dum & Dummare" och "Cable Guy", men han behöver kanske vara med i sådana här kritikerrosade filmer för att röna den uppskattning han förtjänar. Faktiskt har ju "Truman" påfallande temamässiga likheter med just "Cable Guy", som oförtjänt och hastigt sågades av de flesta.
Annars imponerar Noah Emmerich som Trumans förtrogne, hans bäste vän som titt och tätt tittar förbi med en pack öl och diskret försöker leda Truman på rätta vägar när han börjar tala om att resa långt bort. Emmerich känns som en riktig vän och verkar tala från hjärtat, till och med när hans repliker korsklipps med Christofs sufflerande ifrån studion.
Filmens största ögonblick är så mångbottnat att man undrar vad som egentligen är meningen. I ett desperat försök att få Truman att sluta grubbla använder programmets producenter ett klassiskt tvålopera-grepp. Trumans far, som trotts vara död i många år, återvänder. Återföreningen koreograferas ifrån studion, med livemusik och noggrant valda kameravinklar och självbelåten triumf när de lyckas spela på de rätta känslosträngarna. Trots denna cyniska studioverksamhet är mötet faktiskt väldigt rörande. Komplext!
Det är naturligtvis lätt att börja undra över verklighetens natur när man ser en sådan här film, att oroat snegla över axeln för att se om brevbäraren har en kamera i väskan, att misstänka sina vänner för att vara skådespelare som låtsas tycka om en. Kanske är det för att filmen så uppenbart försöker locka till sådana tankegånger som jag själv inte alls smittas av Trumans paranoia. Jag tycker mest det är en skön idé, väl förvaltad.
Det jag har svårt för är Weirs en smula övertydliga fingerpekande. "Titta på er! Ni är som den dumma teve-publiken! Ni kommer gå ut ur biografen och snart glömma min viktiga film!" verkar han säga, självbelåtet mästrande, när slutrepliken levereras. Det här är en bra film, och visst har den något att säga, men Weirs näsan-i-luften, jag-är-så-vuxen-och-tankeväckande-attityd gör att jag fjärmar mig från det faktiskt tänkvärda i filmen.
Bra underhållning är inget att skämmas över, Peter. Var nöjd, istället!
© Anders Lindahl
2000-07-10
Originaltitel: The Truman Show
USA, 1998
Regi: Peter Weir
Med: Jim Carrey, Ed Harris, Laura Linney, Noah Emmerich
Genre: Drama, Komedi
Teman: TV-satir
Ingår i följande teman
