Tomorrow Never Dies (1997)
Ett steg tillbaka
Troligen den dyraste, häftigaste och mest högröstade Bond-filmen hittills. Men bästa? Nej, det räcker med att påminna om "Goldeneye" som var klart mer vital och framförallt hade en friskare kärna. Det här är ett steg tillbaka, trots några hisnande jaktsekvenser.
Filmens höjdpunkt är en biljakt där Bond styr sin sedvanligt välutrustade kärra med fjärrkontroll från baksätets golv. Som god tvåa kommer motorcykelfärden genom Bangkoks gränder med helikopterburna fiender i hälarna. Där visar sig också nya bondbruden Michelle Yeoh från sin tuffaste sida. Hennes karaktär är dock en ovanligt slipad sten i ett hav av karikatyrer. Vanligtvis proffsige Pryce gör sin mediemogul på krigsstigen med ett elakt varggrin och demonisk glimt i ögat som fungerar fram till finalen. Där tar fantasin (eller manus?) slut. Hans hitman Götz Otto är urtypen för den ariske albinomaskinen utan större finess. Och resten av birollerna rullar på i samma spår.
Bond själv har sällan några riktiga repliker att arbeta med, bara coola one-liners som sällan överraskar. Filmen blir till slut ett ofrivilligt bevis för en regel som regissör Spottiswoode verkade ha lärt sig redan med "Skjut för att döda" för tio år sedan; segslitna skottlossningar ligger i lä som underhållning jämfört med djärva jakt- och flyktsekvenser. Det är rörelsen som räknas om det är renodlad action som eftersträvas.
© Johan Lindahl2000-07-03