To Love, Too Much (2001)
Cyniker bör hålla sig borta
Vid visningar av latinamerikanska filmer vid Göteborg Film Festival hörs mycket spanska i bänkraderna före filmen. Och det här var inget undantag. Made in Spanish är en återkommande rubrik vid festivalen och inte mig emot. Särskilt Mexiko har bidragit med en del fascinerande filmupplevelser förr. "To love, too much" har inte samma omedelbara charm som fjolårets roadmovie "Without a Trace" eller den magnetiska mystiken från "Divine" (GFF 1999). Men den vinner mark längs resans gång. Det är en drömsk, inte så lite sentimental och i somligas ögon säkert utomordentligt fånig historia om tro, hopp och kärlek. Cyniska cinefiler med ensidigt cerebrala funktioner inkopplade må omgående lämna salongen om de mot förmodan ens hittat dit.
Två systrar singlar slant i den första scenen. Det blir Laura som får åka till Spanien för att leta upp ett lämpligt ställe - och hus - för det pensionat de drömmer om att driva. Beatriz får vänta hemma i Mexico City. Ensamheten tär och självförtroendet är bara obetydligt över nollpunkten.
- Varför så lång i ansiktet? frågar den alltid lika käcka blomsterförsäljerskan en dag.
- Det är samma fula nuna som vanligt, svarar Beatriz, inte surt men i egna ögon sakligt.
Hon är inte bildskön men inte heller hopplöst anskrämlig. Av blomstertanten får hon rådet att känna sig attraktiv och därmed bli det. Det blir hon. Plötsligt strömmar inviterna in från män i olika åldrar och ur alla samhällsskikt. Den riktiga kärleken tror hon sig ha hittat några gånger - för att sedan förlora den. Men kvinnan med komplex upp över öronen har i alla fall växt en klass och leds nästan omärkligt in i en helt ny livsstil, eller snarare flera samtidigt.
Laura ser vi (och Beatriz) länge mycket lite av, förutom ett brev eller telefonsamtal då och då och löften om att huset är hittat, men inte finansierat. Det blir Beatriz som får jobba extra och skicka pengar över Atlanten utan synbar utdelning. Det verkar som om drömmen är på väg att grusas... men hon knegar på under kontorstid och skaffar sig ett allt snårigare privatliv övriga delar av dygnet.
Beatriz blir en mer och mer begriplig och mångsidig karaktär som hittar vägar att kompensera sina svagheter och vinna vardagsstrider med list och lustfylld uppfinningsrikedom. Men någon gång borde väl allt spricka?
Karina Gidi i huvudrollen är filmens självklara nav, eller hjärta med ett mer passande poetiskt uttryck. Det känns som om hon växer med uppgiften och vågar ta ut svängarna mer och mer i en historia som annars kunde ha kantrat och bara blivit patetisk.
Det hela känns inte helt verklighetsförankrat, snarast som en modern tolkning av Askungen eller Den fula ankungen, spetsad med syrliga rönnbär. Filmen är (och det är inte menat som skällsord) lagom längtansfull, något man sjunker in i utan att fullständigt svepas med av, men ändå kan leva sig in i på ett ganska behagligt sätt. Det är lättsmält men ändå levande.
Filmer från latinamerika ses ju sällan i Sverige, förutom just på festivaler. Den explosiva och runtom i världen prisbelönta storstadsskildringen "Älskade hundar" är ett av få undantag från regeln. Att "To love, too much" skulle få någon vidare distribution här verkar inte heller troligt, ens via kulturmedvetna filmstudios som har nog med bortglömda pärlor att leta upp ändå. Jag vet inte om, säg "För mycket kärlek" skulle vara en tillräckligt lockande svensk titel heller, men man kan ju alltid leka med tanken. Latinamerika är inte världens mest framstående filmkontintent, men de är möjligen världsledande i att på ett naturligt sätt kombinera realism och romantik med absurdism. Just de sidorna kommer nog starkare fram i årets chilenska festivalfilm "Loco Fever", men det finns tillräckligt mycket av det i den här filmen för att motivera tre lagom (där har vi det igen) sötsura torkade druvor. Men cyniker bör som sagt hålla sig borta.
© Johan Lindahl2002-02-04