Titus (1999)
Sadistiskt, surrealistiskt och sagolikt fängslande
Filmer efter William Shakespeares evigt unga manus har på senare år blivit allt mer fria i formen och framförallt anakronistiska. Hamlet levde enligt Kenneth Branagh på 1800-talet och enligt en ännu senare version (som jag inte hunnit se) i vår tid. Sir Ian McKellen smed ränker som "Richard III" i 1930-talsmiljö och Baz Luhrmanns tolkning av "Romeo & Julia" var väl närmast futuristisk. Julie Taymor gör i stort sett allt detta på en gång. Redan inledningen är en sällsynt abrupt och brysk tripp i tid och rum. Vid ett nutida köksbord anstiftar en ung pojke sin egen lekfulla massaker med plastsoldater, mat och diverse köksgeråd. In träder en bastant kämpe från en helt annan tid och bär ut grabben, rakt in på en romersk borggård någonstans i närheten av vår tideräknings begynnelse. Marscherande styrkor i en mäktig koreografi skapar ett stilistiskt anslag som fångar uppmärksamheten direkt. Visuellt är det anslående och väcker förhoppningar som filmen faktiskt lyckas infria.
Förlagan är pjäsen "Titus Andronicus" och filmen behåller, liksom i de ovan nämnda filmatiseringarna, originalspråket — i alla fall såvitt jag kan bedöma. Stroferna från Stratford dribblar man inte med hur som helst. Där, om inte annat, respekterar man källorna.
Det handlar om hämnd. Och återigen hämnd. General Titus Andronicus återvänder (liksom sin kollega Maximus i "Gladiator") från ett framgångsrikt fältslag och för med sig fångar från de besegrade göternas kungliga familj. I de religiösa ritualerna ingår att offra en av dem. Trots drottning Tamoras vädjanden väljer Titus att följa krigarsedens krav och skicka hennes äldste son till styckmästaren.
Men Rom skakas av en inre maktkamp. Prins Saturnin tar över tronen och Titus dotter Lavinia som sin gemål, trots att hon är bortlovad till rivalen Bassianus. När den bedragne Bassianus rövar bort sin trolovade med hjälp av Titus söner väljer Saturnin snabbt att benåda fångarna och utser Tamora till ny first lady. Titus finner sig själv omgiven av ovänner. Att Tamora redan ruvar på en gruvlig revansch och tänker utnyttja sin ställning för att få den är knappast överraskande. Men tavlan är mer innehållsrik än så — "Titus" är som en rörlig tapet över ett inbördeskrig där något händer i varje hörn. Här finns allt som krävs för en klassisk tragedi; hämnd, bedrägeri, lusta, otrohet och all form av otukt.
Filmen fortsätter med att friskt blanda nu och då, den kastar in romartiden i en modern motoriserad miljö samtidigt som svärden svingas. Det är melodrama och postmodernism i ett. "Gladiator" möter "Fight club". Överspelat och överdrivet? Absolut. Men det är formeln som gäller - häng på tåget eller hoppa av…
Hovet roar sig med häftiga partyn inklusive jazz och jacuzzi. Stanley Kubrick spökar både med "A Clockwork Orange" och "Eyes Wide Shut" i ett par scener, mest av estetiska skäl när man studerar inredningen. I detta Rom finns både falskhet, förräderi och fjärrkontroller. Däremellan utövas de ädla konsterna svek, stympningar och stilig poesi… Men mitt bland de mest groteska förbrytelserna finns ett stråk av svart humor. Det här är inte realism, mer ett magnifikt och fantasifullt stycke filmad teater. Ändå känner man för karaktärerna. Halvvägs in skrattar Titus bittert — ”Jag har inga tårar mer att fälla”. Mycket har hänt så dags och det är som sagt bara halvvägs.
Skurkarna är stolta och samvetslösa. ”Ren politik” svarar den förslagne moren Aron som motiv för ett av de nödvändiga våldsdåd han utför under sitt stormiga samröre med Tamoras två oborstade söner. Det är ingen uppbygglig skröna. I stället en kraftfull, brutal och bloddrypande berättelse som inte sparar på effekterna. Någonstans vill man ändå placera sin sympati och Titus är trots sina brister och sin svåråtkomliga krigarsjäl en huvudperson som väcker förståelse. Dottern Lavinia är den mest utsatta karaktären av alla - i hård konkurrens. Ingmar Bergmans "Jungfrukällan" gör sig också påmind. Titus är en plågad fader som inte vet vart han ska vända sig med sin vrede. Och längs med hela handlingen följer den unge grabben från inledningen och betraktar eller tar aktiv del. Varför? Till slut framgår det.
Hur gör man en film om det eviga ämnet ond bråd hämnd intressant? Den här kan vara en grym grundkurs, givetvis med god hjälp av Shakespeares text, som inte tillhör hans mest kända och heller inte brukar framhållas bland hans bästa. Om jag inte läst helt fel i mitt omfattande (host) researchmaterial skrev Shakespeare "Titus Andronicus" i början av sin karriär och vissa rykten gör gällande att han ville göra en parodi på konkurrenten Marlowes pjäser.
Finalen har samma konsekventa hållning som i "Hamlet". Det här är en tragedi och får som sådan en värdig upplösning. De som fann storyn i "Gladiator" — de finns, även om jag inte själv tillhör dem - för simpel har något att bita i. "Titus" är två och en halv timmes terrorbalans utan döda punkter eller sentimentalitet à la nykonservativa nationalepos som "Pearl Harbor". Möjligen kan man reagera på den obarmhärtiga offerviljan och tycka att det är för makabert och ändlöst bestialiskt. Ingen nåd gives här.
Anthony Hopkins är som oftast övertygande. Jessica Lange som Tamora tar ut svängarna i en roll som går utanpå det mesta jag kan minnas att hon gjort. Harry Lennix är mer behärskad men karismatisk och kallhamrad som moren Aron. Lavinia är en svår roll av flera orsaker: Laura Fraser klarar dock av det och vinner medkänsla.
Filmen är full av detaljer som är lätta att missa, späckad som den är av ett bildspråk som kan svepa omkull en sibirisk mammut. "Titus" känns aldrig inställsam, möjligen kaxigt självmedveten. Erotiken är ett givet inslag med tanke på intrigen, men filmen är främst en välhängd våldsopera. Kan man lära sig något av den? Ja, i så fall att vi sällan lär av historien, att öga för öga oftast förblindar alla inblandade. Och att underhållande och uppbygglig inte behöver betyda samma sak. "Titus" är ett sadistiskt, surrealistiskt och sagolikt fängslande filmäventyr. Farligt nära en femma.
© Johan Lindahl
2001-07-24
Originaltitel: Titus
USA/Italien, 1999
Regi: Julie Taymor
Med: Anthony Hopkins, Jessica Lange, Harry Lennix, Laura Fraser, Alan Cumming, Angus MacFadyen, Matthew Rhys, Jonathan Rhys-Meyers, Colm Feore, James Frain, Osheen Jones
Genre: Drama, Historia
Teman: Romerska riket Shakespeare på vita duken
Ingår i följande teman
