Titanic (1997)
Ett vågspel som betalade sig
Världens hittills dyraste film, i alla fall med inflationen borträknad, var ett vågspel som betalade sig både i publiktillströmning och prisutdelning. Elva Oscar tillhör inte vardagen. Början ekar av "Avgrunden" - Camerons första besök på havets botten. Det besöket hade han förmodligen nytta av inför det här... hmm, eldprovet. Och "Titanic" skiljer sig egentligen inte så mycket från Camerons tidigare filmer som man kan förledas att tro. Det handlar om mänskliga ambitioner, makt, ära, tekniska landvinningar och slutligen hybris.
Kampen för att kontrollera maskinerna fanns redan i "Terminator", liksom kärleken ända in i döden som ett hopp för världen mitt i misären. Här vet vi hur det slutar, delvis. En uppdiktad romans får bära fram berättelsen de två speltimmar som föregår katastrofen. Ung kvinna av börd möter spoling från pöbeln i tredje klass. Tycke uppstår, trots att hon redan är förlovad - med en riktig skitstövel bör man kanske tillägga. Stjärnorna är unga, men ändå förberedda. DiCaprio gjorde en liknande roll i den hektiska nyinspelningen av "Romeo & Julia", och Winslet värmde upp inför sin studie i blåblodig ångest som Ofelia i Kenneth Branaghs version av "Hamlet".
Cameron resonerar nog gärna som Steven Spielberg vid rollbesättningen; han begränsar antalet fixstjärnor för att sätta storyn (eller möjligen sig själv) i centrum. Sista timmen är späckad med dramatik och hisnande specialeffekter. Men Cameron vågar också dra ut på tystnaden, kylan och det mördande mörkret efter att båten gått i kvav, och de överlevande i vattnet väntar på räddningen som inte kommer förrän de flesta frusit ihjäl.
Cameron börjar berätta i nutid. När en äventyrare (Paxton) letar efter en diamant i skrovets inre hittar han en teckning av en naken ung kvinna. Bilden publiceras, och när den numera åldrade gumman på bilden hör av sig till expeditionen får hon bli deras, och vår, ciceron genom fartygets första och sista resa. Med jämna mellanrum klipps nutiden in och vi ser forskarteamets reaktioner på hennes berättelse. Scenen där teckningen tillkommer är filmens mest sensuella, utan att överbetonas. I och för sig, får man tro "Titanic" så är sex i baksätet på en bil ingenting som uppfanns på 50-talet...
Det här är en melodram med drag av tvålopera - men mer angelägen än så. "Borta med vinden" är en möjlig förebild, medan "Apollo 13" kan ha inspirerat repliken "Gentlemen, its been a pleasure playing with you" när den lilla fartygsorkesterna packar ihop mitt i paniken. Jämfört med den sistnämnda schablonorgien är "Titanic" en överlägsen upplevelse, som inte skäms för att hamra på de stora tangenterna eller glida på mollstämda strängar för att fånga publiken.
Men det finns också intellektuella flirtar, som Freud-citat. Och vi svenskar kan glädjas åt att vårt språk är det näst mest talade i filmen, ett tiotal repliker fördelade på DiCaprios hyttkamrater och dem han spelar till sig färdbiljetten av i början av filmen. Nidbild? Kanske det, men över en miljon svenska biobesökare verkar ta förolämpningen med en axelryckning.
© Johan Lindahl
2000-05-10
Originaltitel: Titanic
USA, 1997
Regi: James Cameron
Med: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Gloria Stuart, Bill Paxton, Billy Zane, Kathy Bates
Genre: Drama, Historia, Romantik
Hemmabio: 2023-12-11
Teman: Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
