Titan A.E. (2000)
Mellan Akira och Disney
Don Bluth är en gammal veteran i de animerade filmernas fantastiska värld och hans "Titan A.E.", som lanserades som något nyskapande och storslaget, är i och för sig varken det ena eller det andra, men en ganska skön film på många sätt. Även om det finns ansatser till något hårdare, kargare och mäktigare är det dock i stort sett en Disney-film, med sitt klassiska "nolla blir hjälte-tema" och sina kändisröster, även om huvudpersonerna lyckligtvis aldrig brister ut i sång.
Den "nya teknik" som använts till animerandet är ju inte alls särdeles ny, och kanske inte alltid helt lyckad. Man kan ofta tycka att de datorgenererade elementen inte smälter ihop med det traditionellt handtecknade, men det ser å andra sidan bra mycket bättre ut än i "Skönheten och odjuret" och "Aladdin", vars bruk av 3D-grafik hyllades så på nittiotalet. Å andra sidan, att ta hjälp av datorn till vanlig animerad film gjordes ju redan i slutet på 80-talet i "Akira", vilket väl fortfarande är det mest lyckade exemplet. Titan är definitivt ingen "Akira" på något sätt, den är inte ens en "Ghost in the Shell", men den är rätt okej.
Framför allt tycker jag filmen har ett ganska skönt persongalleri. Det är förstås den sedvanliga skaran av människor och utomjordingar, som gnabbas sinsemellan och innehar olika arbeten baserat på deras respektive komiska egenheter, men de är framställda med en viss fantasi och känsla i Titan. Deras rörelser och minspel är mycket genomarbetade, med många små övertygande detaljer. Dialogen är också ganska behaglig, inte fullt så simplistisk och pedagogisk som man kunde ha skäl att misstänka. Allt som oftast skrattar man, inte åt hysteriska skämt utan åt en cool formulering.
Det roligaste i science fiction tycker jag ofta är framställningen av vardagslivet i rymden. Hur ser det dagliga livet ut i en tid då vi färdas till andra galaxer lika lätt som dagens människor åker till USA? Ungefär som idag, verkar vara det samstämmiga budskapet från de flesta filmer och serier i genren. Man gör sitt jobb, kanske på något skrotförsäljningsbolag i en trist avkrok av universum, äter sin eländiga mat - som i "Titan" inte ens är riktigt död, utan studsar runt på tallriken - och hoppas att gravitationsmaskinen inte ska gå sönder mitt i lunchen, så allting svävar upp i taket. Det är för mig höjden av framtidsvisioner, alldagliga saker som blir så mycket roligare för att de utspelar sig i framtiden och förändras till det intressantare genom ny teknologi.
Fast ingen - utom jag då - vill väl se en film som bara behandlar vardagliga göromål i rymden, så det är säkrast att man snart ger sig in i ett storslaget äventyr, gärna med mänsklighetens framtid som insats i spelet. Här är Titan funktionell, hyfsat spännande om man är på rätt humör - och särskilt för de lite yngre, förstås - men ingen ny mark bryts. En blandning av "Independence Day" och ett par "Star Trek"-filmer, ungefär. Ett par twistar är uppriktigt överraskande, och Bluths team har skapat en del riktigt läckra scenerier - särskilt planeten med "vätebollarna".
Tjänlig spänning, som bjuder på ett antal snygga bilder och lagom mycket fantasi, i den mysigaste av miljöer. Huvudproblemet är väl att den inte vet riktigt om den vill locka Disney-folket eller anime-fansen, men tre rymdrussin ska den allt ha.
© Anders Lindahl
2000-10-16
Originaltitel: Titan A.E.
USA, 2000
Regi: Don Bluth Gary Goldman
Med: Matt Damon, Bill Pullman, Drew Barrymore, John Leguizamo, Ron Perlman
Genre: Sci-fi, Animation
