Time Machine (2002)
En bagatell av allra bästa sort
Jag har sett "Time Machine" från 1960 några gånger och varje gång blivit road och fascinerad. Jag har sett trailern för den nya filmen med samma namn och blivit skeptisk. Nu har jag sett hela den nya filmen och blivit positivt överraskad.
Vetenskapsmannen och professorn Alexander Hartdegen (Guy Pearce) hinner knappt fria färdigt till sin käresta Emma (Sienna Guillory) förrän paret rånas och Emma träffas av ett vådaskott från rånarens revolver. Hon avlider omedelbart och översiggiven av sorg stänger Hartdegen in sig i sitt arbetsrum. Där arbetar han som besatt för att konstruera en maskin som kan förflytta honom i tiden. Hans tanke är naturligtvis att resa tillbaka i tiden och förhindra att Emma dör. Den tidsmaskin han bygger är en härlig viktoriansk skapelse av mässing, koppar, kugghjul och snurrande prismor. Någon förklaring till hur denna mekaniska maskin fungerar får vi som väl är inte. Vi besparas också mer eller mindre plausibla teorier om tidsresandets möjligheter. Fungerar gör det hur som helst och Hartdegen åker således några år tillbaka i tiden och räddar Emma från rånaren varpå hon istället blir överkörd av en droska och dör likafullt. För att reda ut varför hon insisterar på att dö prövar Hartdegen att åka framåt i tiden istället.
Runt omkring honom och hans maskin förändras omvärlden. De gamla tegelhusen försvinner och ersätts av allt högre skyskrapor, flygplan börjar kretsa omkring i luften, satelliter och rymdfarkoster följer därpå. När han gör ett kort stopp i det framtida New York år 2030 verkar allt vara frid och fröjd varpå han fortsätter sin resa. Endast sju år senare är hela omgivningen förvandlad till ruiner på grund av en enorm naturkatastrof orsakad av människan. Hartdegen blir då närapå tvångsevakuerad av två synnerligen militanta poliser men lyckas komma undan. I hastigheten slår han dock i huvudet så illa att han svimmar och hans fortsatta färd mot framtiden blir lite längre än vad han kanske hade tänkt sig. Jorden förändras under hans svindlande färd genom årtusendena; hela bergsmassiv vittrar sekundsnabbt bort, kontinenter flyttas omkring och han täcks av en ny istid under en lång period. När isen till slut tinar och maskinen stannar upp står "klockan" på år 802 701.
En hel del har ändrats under dessa åttahundra årtusenden (förutom, av bekvämlighetsskäl, det engelska språket) och Hartdegen tas om hand av ett folk som kallas för Eloi. Han inser snart att allt inte står helt rätt till i denna nya, sköna värld. Eloierna är nämligen mänskliga villebråd för de mindre fagra Morlockerna. Eloierna verkar ha accepterat att de när som helst kan bli Morlockernas byte, men Hartdegen inleder naturligtvis en kamp för deras överlevnad.
"Time Machine" bygger på en roman av den inte helt okände författaren H.G. Wells och det är inte första gången som denna berättelse filmas. Förra gången det hände var 1960 och regissören hette då George Pal. Denne regissör skapade då en härlig och fortfarande lika sevärd film, om än lite mer ofrivilligt komisk nu än då, i sant matinéstuk. Filmen var också en sannskyldig tour de force inom specialeffektsfacket med stop-motionanimeringar av växande grönska, förändrande omgivningar och ruttnade morlocker. Och den nya filmatiseringen som nu går upp på bio gör oss inte besvikna på vare sig specialeffekter eller känsla.
"Time Machine" i regi av Simon Wells är precis lika skön och underhållande som George Pals "original" utan att varken vilja mer eller att ursäkta sig. Många regissörer och manusförfattare som får möjligheten att göra en remake på en äldre film tycks känna sig tvingade att gå ett steg längre eller göra något helt nytt. Regissören Simon Wells och manusförfattaren John Logan hänvisar istället, med en stor glimt i ögat, till H.G. Wells roman och David Duncans tidigare manus och gör i stort sätt samma film som Pal antagligen skulle ha gjort om de tekniska möjligheterna hade funnits för fyrtio år sedan.
En hel del ändringar har naturligtvis gjorts, men i stort sätt rör det sig om uppdateringar i specialeffekter och scenografi samt att manus och regi är anpassat för en modernare publik. Det lekfulla närmande av Wells roman som genomsyrar George Pals film är fortfarande helt intakt. Ta mig inte på allvar, säger filmen, och följer man det råder är "Time Machine" en njutbar, rolig och väldigt snygg bagatell.
© Andreas Hallgren2002-04-02