Till sista andetaget (1960)

Måhända nyskapande men oändligt tråkig

Under senare delen av femtiotalet dök en ny generation av filmskapare upp i Frankrike. En generation som var den första som på riktigt växt upp med filmmediet som en naturlig del i den kulturella sfären. Under de tidigare årtiondena hade den cinematiska traditionen byggts upp och filmen hade börjat mer fastlagda former. Framför allt den amerikanska filmen hade också industrialiserats och många av de filmer som producerades under trettio-, fyrtio- och femtiotalet var, precis som idag, enklare formelbaserad underhållning för stunden. Under slutet av femtiotalet och, i högre grad, under sextiotalet blåste nya vindar över västerlandet. Uppror mot traditioner var arbetsordningen för dagen och eftersom filmen hade stabiliserat sig i sin (kommersiella) form fanns det även här traditioner som man kunde bryta mot. En naturlig utveckling inom filmen var också att mediet nu var så etablerat att det kunde användas som ett konstnärligt uttrycksmedel i sin egen rätt. Det sistnämnda beror naturligtvis på vad man lägger in i konstbegreppet och jag personligen anser väl att filmen hela tiden har varit ett uttryck för en konstnärlig ambition, från Méliès första filmer och framåt. Men filmen som ett intellektualiserat konstverk i sin egen rätt kanske är nytt för perioden. Inom alla områden växte även nya teoretiska analysverktyg fram, främst inom litteraturvetenskapen vars teoribildning alltid har haft stor påverkan på filmteorin.

Under ledning av André Bazin samlades i Frankrike en grupp unga män som skribenter för filmtidskriften Cahiers du Cinéma. Även om tidskriftens skribenter var fascinerade av amerikansk film och en mängd olika filmgenrer sökte de en väg att förflytta filmmediet från att vara ren underhållning till att upprätta en intellektuell dialog med åskådaren. År 1959 gick flera av filmkritikerna från att skriva om film till att skapa egna filmer för att genomföra sina teorier i praktiken. Trots att deras filmer kom att få en disparat bredd i sina uttryck hade de det gemensamt att de alla var verk av en helt ny generation av filmskapare med en ny syn på mediet. Rörelsen kom att kallas för "den nya vågen" (la nouvelle vague) och bland filmkritikerna som blev filmregissörer ser vi namn som François Truffaut, Claude Chabrol och Eric Rohmer. Men den person som var mest provokativ som kritiker och som gick längst i sitt nyskapande av filmen var antagligen Jean-Luc Godard.

Godards film "Till sista andetaget" anses av många vara startpunkten på, och ett av huvudverken inom, den nya vågens produktioner vid denna tid. I filmen får vi följa småbrottslingen Michel Poiccard (Jean-Paul Belmondo i sin genombrottsroll) som för att inte åka fast för fortkörning skjuter en trafikpolis. Under resten av filmen flyter han omkring i tillvaron medan polisen jagar honom. Han fördjupar sitt kärleksförhållande med amerikanskan Patricia Franchini (Jean Seberg) vilken i slutet av filmen förråder Michel och som, indirekt, blir orsak till att han skjuts av polisen. Det är i princip hela den ytliga handlingen i filmen, som bygger på ett femtonsidigt manuskript av Godards kollega Truffaut. Just Truffauts inblandning i filmen är antagligen också orsaken till att "Till sista andetaget" har en relativt klassisk dramaturgisk uppbyggnad i början, mitt och slut vilket inte är en nödvändighet i en film av Godard*.

Men själva handlingen är av underordnad betydelse i filmen, inte minst för karaktärerna själva. Filmen präglas av en låt-gå-mentalitet som verkar fylld av en blandning av undertryckt desperation över tillvaron och livsleda. Michel följer med måttligt intresse jakten på honom själv genom tidningsartiklar samtidigt som han lite förstrött stjäl pengar och bilar när han har behov av desamma. Någon planering för framtiden eller någon ambition att leva annat än för de närmsta fem minuterna visas inte upp av Michel. Båda huvudkaraktärerna tycks vara distanserade från tillvaron och det som händer omkring dem. Men så är det heller inte mycket som händer omkring dem. Mellan Michel och Patricia förekommer långa intellektuella diskurser om än det ena än det andra men ytterst sällan omsätts diskussionerna i handling.

Godards film anses av många vara en milstolpe i filmhistorien och uppenbart är att många nya grepp ser dagens ljus, som till exempel ett medvetet användande av jump-cuts och ett radikalt annorlunda sätt att använda och leka med ljudbilden i filmen. Godard är teoretikern som blev filmskapare och hans filmer är intellektuella samtal med åskådaren. Han ger inga svar utan ställer som bäst frågorna och filmen blir fullständig först i mötet med den aktiva och deltagande åskådaren. Det finns mycket man kan analysera i Godards filmer och det är inte underligt att han har blivit en favorit bland många filmkritiker och filmteoretiker. Men på frågan om "Till sista andetaget" är sevärd i vår tid, ställd utanför det filmteoretiska intellektuella fältet, måste mitt svar bli nej. Vid filmhistoriska studier har filmen sitt berättigande men sedd utan den filmhistoriska kontexten kan jag inte se något skäl att rekommendera denna film.

I början av filmen kan jag tycka att den Bogartimiterande slackern Michel är intressant men hans kontinuerliga repetition av gester och repliker tröttar snart ut mig. Dialogen i allmänhet pendlar mellan plattityder och intellektuellt navelskådande och framstår som lika improviserad som den antagligen är. En stor del av filmens mitt utspelar sig på ett hotellrum där Michel och Patricia upprätthåller ett konstant flöde av replikskiften. En sådan scen, i ett avskalat och begränsat sceniskt rum och med ett minimum av händelser, ställs det naturligtvis höga krav på dialogen. Tyvärr lyckas den inte leva upp till dessa krav och jag tappar ganska snart intresset för hela scenen och, i förlängningen, resten av filmen. Godard önskar en dialog med mig som åskådare men jag orkar inte uppmana någon större entusiasm över att ge mig in i en sådan diskussion vilket får till följd att filmen faller helt platt i mitt tycke. De filmiska traditioner som Godard bröt mot fanns, och finns fortfarande, eftersom de visat sig fungera. Om en regissör vill att jag ska investera min tid och min entusiasm i en film måste filmen också ge mig någonting tillbaka i form av en intressant historia eller genom att ta upp tankeväckande frågeställningar. "Till sista andetaget" ger mig överhuvudtaget ingenting av värde. Jag kan medge att jag kanske inte har gett filmen den tid för eftertanke som den kräver eller har de teoretiska kunskaper som Godard ställt upp som en förutsättning för att ta till sig filmen på avsett vis. Samtidigt kan jag inte släppa känslan av att filmen är gjord av en teoretiker för andra teoretiker och att såväl Godard som "Till sista andetaget" ägnar sig åt intellektuellt navelskådande i form av ett pretentiöst dravel som är av noll och intet värde utanför den teoretiska värld där filmen har sin grund.

-----
*) Godard sägs vid ett tillfälle ha blivit tillfrågad av en mer traditionellt inriktad filmskapare om han ansåg att en film åtminstone borde ha en början, en mitt och ett slut. "Ja", svarade Godard, "men inte nödvändigtvis i den ordningen."

© Andreas Hallgren
2001-10-18

Originaltitel: À bout de souffle
Frankrike, 1960
Regi: Jean-Luc Godard
Med: Jean-Paul Belmondo, Jean Seberg m.fl.

Genre: Drama

Sök