Tillsammans (2000)
Skratt, sorg och solskenshistoria
Efter den mediala hyllningskör som åtföljde premiären sägs Lukas Moodyson ha kläckt ur sig något i stil med "Det vore ju kul om någon hade sågat den också". Jag kan trösta honom med att jag har åtminstone en handfull bekanta på västgötaslätten som inte alls blev imponerade av uppföljaren till den redan sägenomsusade småstadsskildringen "Fucking Åmål". "En riktig sketfilm" tyckte till exempel en medelålders vänstersympatisör som får vara anonym (med den nuvarande datalagstiftningen i åtanke). Denne lade till om något om "dålig satir" och premisser som inte utnyttjats. Slut på surkartshörnan. Min egen spontana reaktion på väg ut ur salongen var att jag sett årets bästa svenska film hittills. Då har jag ännu inte hunnit med det emotsedda epos som enligt en enad presskår ska rädda hela filmåret, Roy Anderssons comeback, men i alla fall.
Det är 1975. Ett kollektiv där proletariat och promiskuitet frodas i samma storfamilj. Renlärighet bryts mot realism, olika motiv och framtidsvisioner kolliderar och allt ses i en skrattspegel. Men samtidigt kan man skönja saknaden efter en idealism som gått förlorad sedan dess. Ensamhet är världens värsta gissel, konstaterar den frånskilde pensionären som spelas av Sten Ljunggren och dyker upp i utkanten av berättelsen. Tonen i "Tillsammans" är ändå lättare än i föregångaren "Fucking Åmål", men bildspråket är bekant därifrån. Det grovkorniga gulaktiga fotot tränger sig nära inpå individerna som skildras.
Vad som slår igenom även här är känslan för att låta dialoger vara riktiga meningsutbyten mellan människor och inte bara färdigkokta replikskiften som slungas ut med exakt timing. I Moodysons värld är det tillåtet med stakningar, upprepningar och språkliga dikeskörningar - för sådan är trots allt verkligheten. Han har redan visat att han kan handskas med tonåringar, här är det framförallt barn och deras föräldrageneration som träder fram ur dimman. Barn som blir allt vuxnare och vuxna som stundtals är generande barnsliga, ska kanske tilläggas. Också det är en del av verkligheten. Personregin är påtaglig och blicken för detaljer är skarp. Men det här är framförallt en riktigt rolig ensemblefilm där allt och alla uppgår i vad man (med en freudiansk felsägning) skulle kunna kalla en orgasmisk enhet.
I kollektivet ryms både revolutionären som saknar glimt i ögat och blir parodisk i sin politiska nit, kvinnan som nyss "kommit ut ur garderoben" och lämnat sin man - som också finns kvar i kollektivet - och den mindre modemedvetna transvestiten med ett hjärta av guld. Inofficiell ledargestalt är den alltför aggressionshämmade Göran som kämpar med att hålla samman både den spretiga församlingen och sitt motvilligt frigjorda förhållande med flickvännen som kräver lösa tyglar. Och så vidare. Fullt hus utan döda kvadratcentimetrar.
Dit kommer några nykomlingar som inte anat vad verklig gemenskap handlar om. Den röda tråden är paret som skils åt efter en schism. Frun och barnen flyttar in i kollektivet medan maken förtvinar i sin isolering och försöker återknyta kontakten. Den drivfjädern ger filmen en puls och något att hänga upp historieskrivningen på. Ytterligare perspektiv ger de misstänksamma grannarna som först är karikerat fyrkantiga och fördomsfulla men öppnar sig och uppvisar fler egenskaper.
Filmen växlar mellan ett blixtrande tempo och ren sjögång med handkameran, till innerliga, nästan andäktiga ögonblick av personliga bekännelser. Många väntade ingredienser, men också djärva grepp med hög pinsamhetsfaktor som förmodligen fått många av de hittills 700 000 biobesökarna att skruva förläget på sig.
Kött på bordet eller konsekvent vego-diet? Hotas hela den grundläggande filosofin bakom samboendet av en TV i huset? Är fascisten Francos död något att fira? Snart sagt samtliga ideologiska inslag i proggrörelsen skärskådas, ibland bara i förbifarten men de fastnar ändå på näthinnan. Diskussionen om Pippi Långstrumps eventuella kapitalistiska läggning är lysande. Och det värmer att se fotboll fungera som förlösande och försonande kraft i några avgörande scener.
"Tillsammans" är en film som till största delen bara flyter fram utan stora svängningar eller dramatiska vågtoppar. Men det uppstår många frågor, främst om inbördes relationer, som måste besvaras innan allt är slut. Och vi lämnas inte i sticket, jag lovar. Lukas Moodyson har som sagt valt en lätt grundton, med stänk av allvar. Han kunde ha valt en en smalare väg, men lyckas göra en flygande fars där skratt, sorg och solskenshistoria förenas. Han kunde ha gjort en helt annan film, vilket många ur den gamla goda (?) progressiva rörelsen möjligen önskar att han hade. Men jag gissar att Moodyson, som tillhör årgången efter min egen (1969, jag har kollat) hellre hämtar inspiration från "Allt eller inget" än "Jag är nyfiken gul". Bakgrunden till filmens tillkomst är jag dåligt insatt i och jag är fortfarande inte klar över hur mycket av egna erfarenheter som bakats in. Men jag har mina idéer om vilken av karaktärerna i det yngre gardet som är hans alter ego. Den som övervintrar får se...
© Johan Lindahl2000-11-02