Thirteen Conversations About One Thing (2001)
Kanske pratas det för mycket
13 samtal om en sak. Som titeln mer än antyder pratas det mycket i den här filmen. Kanske för mycket. Det är ännu en ensemblefilm besläktad med "Short Cuts" och nu senast festivalkollegan "The Safety of Objects". Det är en finstämd och tänkvärd, ganska diskret och dyster film som trevar sig fram i något slags TV-filmsaktigt format där dukens möjligheter aldrig utnyttjas fullt ut. Därför blir det heller aldrig särskilt spännande bildmässigt. Dessutom ser en del av klippen mer ut som klaff-fel än klyftiga planteringar. Filmen lägger, i likhet med många intelligenta independentfilmer, ut pusselbitar som tyvärr inte lappas ihop lika elegant som hos till exempelvis ovanstående filmer. Grundidén är kanske några år för gammal, åtminstone om man inte gör något extra fantasifullt av den. Det känns som om jag sett åtminstone en handfull bättre filmer gjorda efter liknande mönster. "13 Conversations"... har starka ögonblick men ber alltför ofta om ursäkt för sin existens.
Existens, ja. Det här är en existentiell film. Varför lever vi egentligen? Den frågan ställs aldrig rakt ut, men underförstått, bakom alla andra frågor finns den där. Varför händer saker överhuvudtaget? Finns det ett system eller beror allt bara på tillfälligheter och ödets nycker?
Vi möter en jurist (Matthew McConaughey) på åklagarämbetet. Han är på väg uppåt i karriären och undantar turen som faktor för framgång. Hårt arbete lönar sig. Men ödet (?) sänder en flicka i vägen för hans bil en sen kväll. Han smiter - och börjar grubbla. I baren dessförinnan har han predikat sitt lyckorecept för en tjänsteman (Alan Arkin) på mellanchefsnivå. Denne är kanske filmens bäst fungerande figur. Vi lär känna honom närmare via scener från kontoret där hans livströtta cynism krockar med en medarbetares naiva optimism och förmåga att se ljuset i alla tunnlar. Han kan inte bestämma sig för om han ska vara glädjedödare eller visa några empatiska drag. Hans kamp med sig själv blir riktigt rolig ibland, trots filmens nästan monotona melankoli.
John Turturros fysikprofessor som är fanatiskt inriktad på logiska samband i universum är också intressant. När han träffar sin älskarinna förklarar han frankt att hon hjälpt honom ifrån det vanliga trista rutintänkandet. I nästa andetag kommer automatiskt ett vi syns nästa torsdag, samma tid och plats.
Många människor ljuger för att göra andra lyckliga, är annars en representativ replik för filmens filosofi. Men efteråt kommer jag inte ihåg vem som fick äran att säga den.
Lite märkligt är det att de kvinnliga karaktärerna är så vaga i konturerna i jämförelse med de manliga, eftersom manus och regi kreerats av kvinnohand. Men det kanske bara är jag som är från Mars och inte förstår Venus.
Filmen tycks lida av dåligt självförtroende. Den lyfter aldrig riktigt, men glimmar till och lämnar små långsamt verkande doser medicin mot livsleda efter sig. Det är sympatiskt, men räcker inte för att rädda hela receptet. Det kan inte bli mer än två, ganska fylliga, russin.
© Johan Lindahl
2002-02-04
Originaltitel: Thirteen Conversations About One Thing
USA, 2001
Regi: Jill Sprecher
Med: Alan Arkin, Matthew McConaughey, John Turturro, Amy Irving, Clea DuVall, Frankie Faison, Tía Texada, William Wise
Genre: Drama
Teman: GFF2002
Ingår i följande teman
