3000 Miles to Graceland (2001)
Det blev en kul affisch i alla fall...
Las Vegas är ett galet ställe och en temavecka för Elvisimitatörer är en galen idé. Hur galet blir det om man klär ut halvt avdankade storstjärnor i Elviskläder? Låt oss se…
Nyss utkommen ur fängelset planerar Michael Zane (Kurt Russell) att, tillsammans med Thomas Murphy (Kevin Costner) och tre komiska sidekicks (Slater, Arquette och Woodbine), råna ett kasino på en massa miljoner. För att smälta in i mängden klär de ut sig till Elvis Presley - vilket är den idé som ska sälja hela filmen och som någon har tyckt var oändligt rolig. Rånet utmynnar i ett veritabelt blodbad och Russell får möjlighet att visa att han är Den Gode Killen genom att han inte direkt skjuter någon. Detta då till skillnad mot Costner, Den Elake Killen, som genom hela filmen skjuter folk så snart han får minsta möjlighet till det. Efter rånet uppstår naturligtvis osämja bland bovarna om hur bytet ska fördelas och miljonerna byter ägare under ett flertal tillfällen under den jakt som följer. Det hela kompliceras av att Courtney Cox och hennes son i filmen David Kaye också vill vara med och leka. En viss sorts romans uppstår naturligtvis mellan Cox och Den Gode Killen och Russell får tillfälle att visa att han även kan ta Ansvar. Dessutom vill han ju egentligen inte vara en bov, utan helst bara segla omkring med sin båt. Fast pengarna från rånet tar han självklart gärna med sig på båten. Hursomhelst, jag tror att ni redan har hela filmens förlopp klart för er.
Regissören Demian Lichtenstein har ett förflutet som musikvideoregissör och det märks att han gärna leker med korsklippningar till musik, slow motion och andra små knep och knåp han haft med sig i bagaget. Det är också tydligt att han verkligen gillat tanken att göra en rejäl shoot-out scen. Och visst kan man få tycka om det. Problemet är bara att han försöker blanda väldigt många genrer på samma gång utan att ha förmågan att bygga en historia. När våldsam action kombineras med humor krävs det en stor portion finess från både regissörens och manusförfattarens sida, och det saknar Lichtenstein, som står för båda rollerna i denna produktion. Filmens kardinalfel är dock att den tillåts bli tråkigare och tråkigare ju längre tiden går. Jag finner mig efter ett tag vara mer fascinerad av det foto på Eilert Pilarm, som av någon outgrundlig anledning sitter på mitt kylskåp, än jag är av filmen. Att göra en ointressant film är oförlåtligt.
Det tycks alltså som att man inte ska gå hela vägen och göra en dyr film bara för att man råkade få en kul idé till en filmaffisch. Ett russin i paljettkostym blir det.
© Andreas Hallgren2003-04-26