Syndare i sommarsol (2001)

Struntprat i sommarsol?

Har du någonsin hamnat i ett sällskap där alla andra verkar känna varandra och tycka ungefär likadant, och där deras diskussioner känns som en pjäs de ständigt genrepar inför varandra, inte som någonting de brinner för att tala om? Där till och med de inbördes tvisterna verkar lite konstlade. Där man betvivlar att de är riktiga personer, tills någon försäger sig, tappar masken och plötsligt blir mänsklig och betydligt mer intressant.

1925. Fyra unga män och fyra unga kvinnor samlas ute i en konstnärs stuga i skärgården. En del tänker sig att de ska jobba på sina avhandlingar eller på annat sätt använda tiden konstruktivt, men mest vill de diskutera politik, jämställdhet och sin nya och spännande världsbild, som inkluderar fri kärlek utan skuld och svartsjuka - och förstås omsätta sina tankar i praktiken. Huvudpersonen är Fredrik (Norell), som med ansträngd likgiltighet konstaterar att hans bästa vän Erik numera tagit över hans flickvän Sigrid, och det är "inget konstigt med det". Ansträngda låter de allihop när de citerar Freud och Goethe och hänger sig åt diskussioner om könsroller och kärlek som inte var nyskapande ens då, och nu låter som dålig politisk teater. Därmed inte sagt att det är en brist, för så låter ju en del människor, på riktigt. Det är bara inte så vansinnigt intressant.

Man åser allt det här och väntar tålmodigt på att retoriken och alla de ärvda eller antagna åsikterna ska ge vika för verkliga känslor. Lyckligtvis är det precis vad som händer - annars skulle "Syndare i sommarsol" vara en riktigt trist historia. Visst bubblar en hel del under ytan redan innan, men det är en femte kvinnas ankomst som till stor del bär ansvaret för demaskeringen och för att det skapas en smula dramatik, trots att hon själv aldrig riktigt visar vem hon är. Den omtalade och av kvinnorna beundrade Evelyn (Bonnevie) dyker nämligen upp på ön. Hon är en smått karikatyrisk 20-talskvinna, vanligtvis boende i Paris, vacker och frigjord och provocerande, och hon ställer till den oundvikliga förvirringen som får saker att hända, med ofrivillig hjälp av ett par seglande borgarbrackor med snobbfascistiska värderingar.

Äntligen blir det lite mer på riktigt. Det blir lite intressant. Filmen ger förvisso inga omtumlande svar och väcker inga stora frågor, förutom de som stötts och i viss mån blötts ungefär sedan tidernas, eller åtminstone den mänskliga debattens födelse. Men den väcker äntligen lite engagemang, mycket tack vare flera duktiga skådespelare. Exempelvis ser man vad Norell, eller snarare hans karaktär, tänker, vilket ofta eliminerar behovet av de pedagogiska repliker vi ofta utsätts för i svensk film. Vi slipper inte helt undan, förstås: ibland kommer dialogerna som ganska onödiga och utdragna bekräftelser på vad vi redan förstått, men det finns värre, och ganska nya exempel på det.

Kul också att Alfredson fortsätter sitt samarbete med Fläskkvartetten. Deras stråkar är en speciell och skön blandning av modern och klassisk musik, nästan som gjord för soundtracks.

Men även om jag gillar slutet och trots att filmen som helhet är välgjord vet jag inte varför jag varmt skulle rekommendera folk att se den. Alfredson verkar ha jobbat hårt, men på att berätta något ganska banalt. Människor som låtsas vara för moderna eller för förnuftiga för den gamla traditionella Kärleken, men motbevisas. Det har liksom gjorts, va. Den sticker inte ut, som hans "Tic Tac", och som kärlekshistoria är den bara okej, med vissa skavanker och irritationsmoment. Kanske skulle den ha kvaliteter som porträtt av en era om det inte kändes som om den mest är ett porträtt av våra fördomar om samma era. En tvåa, om än hyfsat stark, får räcka den här gången.

© Anders Lindahl
2001-11-26

Originaltitel: Syndare i sommarsol
Sverige, 2001
Regi: Daniel Alfredson
Med: Ola Norell, Malin Larsson, Maria Bonnevie, Johan Ahlstedt, Cecilia Frode, Shanti Roney, Rebecka Hemse, Harald Lönnbro, Rebecka Englund, Anders Ekborg, Ulf Friberg

Genre: Romantik, Sex
Svensk biopremiär: 2001-11-30

Sök