Swordfish (2001)

På rätt väg vid fel tillfälle?

Dominic Senas senaste film, "Gone in 60 seconds", gav mig anledning att bli riktigt elak. Den var nämligen usel, och om man, som Sena, tidigare har regisserat "Kalifornia" ska man göra mycket bättre ifrån sig. "Swordfish" är ingen "Kalifornia", men hamnar kvalitetsmässigt mitt emellan den och "Gone", alltså någonstans i mellanklassen. Problemen är andra, och har inte alltid med filmen i sig att göra.

"Swordfish" drogs strax innan jag såg den in från brittiska biografer med anledningen av händelserna i USA den elfte september 2001. Som en gest av respekt, för att man inte skulle finna underhållning i något som vi, på ett förkrossande sätt, påmindes om bara är hjärtskärande tragiskt i verkligheten. Som om det var något nytt, kan man invända. Borde inte alla filmer där det hemska blir underhållande genast förbjudas, inte bara vid vissa opportuna tillfällen? Kanske, förmodligen inte, och man kan inte annat än respektera beslutet med tanke på ett par scener som tydligt påminner om både World Trade Center och den vidriga idén att använda oskyldiga människor som vapen mot andra.

Men "Swordfish" är, tror jag, förutom underhållning på det klassiska temat terrorism också ett försök att ställa några angelägna frågor i ämnet. Den är hipp och cool, och ibland ganska löjlig, men under ytan också provocerande på ett sätt som jag inte är säker på att alla tittare noterat.

Ta slutet bara. Är det ett lyckligt slut? Många kommer tycka det, just beroende på World Trade Center. Men jag tror inte att det är avsikten. Över eftertexterna hänger frågan "är det det här ni vill?", iallafall framför mina ögon. Budskapet, om det faktiskt finns ett, är så diskret formulerat att det kan missförstås helt. Även om jag gillar filmer som betror sin publik med en viss intelligens inser jag problemet.

I korthet: John Travolta - vältalig, hedonistisk, löjligt rik, helt hänsynslös skurk med oanade planer - lejer den motvilliga hackern Hugh Jackman för ett databrott av hisnande proportioner. Jackman tar jobbet för att ha råd med en advokat som kan hjälpa honom av få vårdnaden över sin dotter, istället för den nersupna mamman som numera hänger med en porrfilmsproducent. Pinsamt övertydligt och smörigt egentligen, men ganska skickligt presenterat. Halle Berry, som Travoltas assistent/älskarinna/och-kanske-något-annat, är också en övertalande faktor, i röda minimala klänningar eller ännu mindre. Svaga ögonblick är hackern Axl Torvalds (!) finska, som mer låter som låtsas-holländska, och en tämligen naiv syn på hur kodknäckning går till. Starka ögonblick är bland annat Jackmans korta möte med dottern.

I en ofta sjukt snyggt filmad, ofta kraftigt krängande handling smyger sig temat terrorism in alltmer och blir slutligen filmens hjärta, och det är det inte rätt tillfälle för. Kanske. Iallafall inte såhär. Men ...

Jag tycker mig se klara likheter mellan "Swordfish" och "Arlington Road". I båda fallen ett aktuellt debattstoff på temat terrorism, inbakat i ett konventionellt thrillerhölje, kanske så väl inbakat att de tankar som finns där inte riktigt känns trovärdiga. Vad de flesta kommer minnas av "Swordfish" är en ganska förstummande "Matrix"-liknande-men-ändå-inte stanna-upp-tiden-scen i början av filmen och Halle Berrys bröst. Men ändå. Jag tror den försöker göra mer. Eller så försöker jag bara intala mig att hoppet inte är ute för Dominic Sena.

TRIVIA?
----
Vad kallas ironi när det slutar vara roligt? I filmens början beklagar Travolta bristen på realism i Hollywood-filmer, och tar som exempel "Dog Day Afternoon", till synes omedveten om att den handlar om verkliga händelser. "Swordfish" är ofta hysteriskt osannolik och överdriven, men dras in från biografer för att den liknar verkligheten för mycket.

© Anders Lindahl
2001-09-16

Originaltitel: Swordfish
USA, 2001
Regi: Dominic Sena
Med: Hugh Jackman, John Travolta, Halle Berry, Don Cheadle, Vinnie Jones, Sam Shepard

Genre: Action, Thriller

Sök