Sunshine (1999)

Ingen solskenshistoria

God wants - we wish. En viktig distinktion i släkten Sonnenschein/Sors slås fast på ett tidigt stadium i Istvan Szabos nära tre timmar långa släktkrönika.

Förbjuden kärlek skapar svårigheter till att börja med, men det är bara början. Namnet, det alltför judiskt klingande Sonnenschein (solsken, därav filmtiteln), är ett hinder i slutet av 1800-talets Budapest, hjärtat i det ungerska kejsardömet. Det blir Sors i stället.

- Om lyckan kommer, vilket fruktansvärt pris krävs?

Den frågan ställs med viss rätt, liksom om det ligger en förbannelse över släkten. I och för sig räcker det ganska bra med den judiska bakgrunden för att få problem. Men det tillkommer klasskamp och konflikter inom familjen, svartsjuka och frågan om karriär eller kamp mot systemet.

Första världskriget och imperiets fall, revolutioner och reaktioner, antisemitismen som kommer och går, krav på konvertering för att nå sina mål... Släkten Sors är ständigt i skottlinjen.

De möter frestelser - är makt och rikedom viktigare än att vara trogen sitt arv? En löpande motsättning är frågan om lojalitet och lydnad mot staten.

En talande scen är när restriktioner för judar läses upp i detalj i radion och familjen lyssnar. Då är vi mycket riktigt framme vid tiden före andra världskriget, en period som jag i förväg befarat skulle ta över filmen på gott och ont. Men Szabo håller krigsåren relativt kort. Den starkaste enskilda scenen i filmen utspelas ändå där och visar på stolthet in i det sista i ett fångläger. Sedan konfronteras kollaboratörer under krigsåren. Varje ny regim behöver förrädare, att vända kappan kan vara en dygd. Filmen känns väldigt realistisk i det avseendet.

Samtliga Sonnenscheinare ställs inför svåra eller rent av omöjliga vägval. Skuld och botgöring blir en röd tråd.

- Att överleva Auschwitz gör dig inte till en bättre människa, men det har bränts in i hjärnan på dig. Det är problemet, säger en överlevare.

- Om Gud inte finns, varför saknar vi honom så? formuleras filmens existentiella ambitioner vid ett annat tillfälle. Ideal, tro och moraliska riktlinjer - vad bygger de på? Frågan ställs om och om igen, direkt eller indirekt. Filmen slutar närmast i en predikan om humanismens och den allmänna, allt annat överskuggande människokärlekens lov. Accepterande från andra är inte det viktigaste utan förmågan att andas fritt och stå för den man verkligen är. Kan verka plattitydiskt, men är inte så övertydligt eller newage-allomfattande flummigt att det förtar filmens andra förtjänster.

Filmen fortsätter med revolten 1956 och en bit till. Man befarar att denomfångsrika filmen till slut ska bågna under sin egen tyngd och längd, men den håller. Det är lite svepande och melodramatiskt, men bärkraftigt. Kanske högtravande, men ändå med temperament.

En väl berättad historia och en rejäl film som långsamt övertygar trots att engelska är det genomgående språket i en film om centraleuropa och Ralph Fiennes spelar tre huvudroller i olika generationer. Trots filmens budskap har nog regissör Szabo tvingats till en del kompromisser för att ro i land med sin mäktiga satsning. Han kämpar för att nå den breda massan och inte vara för svår eller provinsiell. Tack och lov blir "Sunshine" aldrig utslätad. Skådespelarna och då framförallt Fiennes är för bra och kärnan i filmen för frisk.

Ingen i släkten Sonnenschein är felfri, men alla är begripliga. Trots den rapsodiska personteckningen som blir resultatet i filmer med så långt tidsspann har de alla lämnat intryck efteråt. Det om inte annat motiverar fyra russin.

© Johan Lindahl
2002-07-30

Originaltitel: Sunshine
Österrike/Kanada/Tyskland/Ungern, 1999
Regi: István Szabó
Med: Ralph Fiennes, Jennifer Ehle, Rosemary Harris, Deborah Kara Unger,James Frain, John Neville, Miriam Margolyes, Rachel Weisz

Genre: Drama

Sök