Striptease (1996)
Gulligt istället för syrligt
Carl Hiaasens bok är briljant, med ett syrligt språk som inte självklart låter sig översättas till andra tungomål - eller film. Men filmversionen går ut hårt i de första portarna och betar nästan mekaniskt av de viktigaste punkterna för att öppna dörren in till den invecklade intrigen. Pedagogiskt, men lite väl kalkylerat.
Moore är strippan Erin som slåss för vårdnaden om sin dotter i kamp med den svinaktige ex-maken Darrell som lever på att stjäla rullstolar. En kväll kommer den förklädde kongressledamoten Dilbeck till syltan och blir blixtkär. Olyckligtvis leder hans okontrollerade passioner till utpressning från andra gäster som känt igen honom. Så hittas en utpressare mördad...
I stort sett alla karaktärer viras in i en parodisk våtvarm filt, där Reynolds trivs bäst som Dilbeck. Nästan oigenkännlig, med ett patetiskt lismande uttryck utgör han halva nöjet med filmen på egen hand. Ja, ja - jag vet vad ni tror att jag tänker tillägga - att Moores bara bröst står för andra halvan. Men det finns fler detaljer som väcker munterhet.
Robert Patrick (den elaka roboten i Terminator 2) får freaka ut i rollen som Darrell med oväntat roande resultat. Och Rhames har en småtrevlig biroll som utkastare på klubben. Men avstegen från boken slår nästan alltid fel. Att filmens Erin dyrkar (och dansar till) Eurythmics och Annie Lennox i stället för Van Morrison (som i boken) må väl vara hänt. Det finns en medryckande puls i musikvalet filmen igenom. Värre är den sentimentala tonen när det ska bränna till och allt ska avgöras. Där Hiaasen är drastisk, burlesk och bloddrypande i ett andetag, blir filmen banal och finurligt familjevänlig. Vilket förvånar efter all blottad hud, som måste vara huvudskälet till att databasen Christian Spotlight on the Movies gav filmen sämsta möjliga betyg på moralskalan - möjligen utan ens ha sett den!
Och så Demi då. Jag är mer överseende med henne än vad många andra verkar vara. Hon fick en snuskigt stor summa för rollen och något slags kalkonpris efteråt. Bägge ytterligheterna är överdrivna. Hon är som filmen själv - godkänd men alldeles för gullig.
© Johan Lindahl2000-07-12