Star Wars Episod II: Klonerna anfaller (2002)

Politisk matinéfilm

Imponerad av världarna och scenerierna, fascinerad av det politiska spelet och de mörka undertonerna, men sällan sådär härligt bortsvept. Så kan man kortfattat sammanfatta mina känslor efter att ha sett den andra/femte delen i Star Wars-sagan.

Nya "Star Wars" är, som alla kommer konstatera, en rejäl uppryckning efter "Det mörka hotet". Lucas undviker de flesta av de misstag han gjorde där, medan han spinner vidare på det som lyckades. I Hotet fanns en härlig pastisch på en scen i "Ben Hur", här är det "Gladiator" som får stå som förebild för en underhållande sekvens.

Filmen är fullspäckad med fascinerande och detaljrika världar. Huvudplaneten Coruscant känns verkligen som det nav i universum den fungerar som, med sitt myller av luftburna fordon överallt - även i stratosfären - och byggnation som täcker hela planetens yta. Därifrån tar sig våra hjältar på olika uppdrag runt mellan ett otal mer eller mindre bekanta världar - vi får bland annat återse (eller för-se) det hus där Luke Skywalker växer upp långt senare. En personlig favoritplats är klonmakarplaneten Kamino, vars invånare är ytterst coolt formgivna och där vi får stifta bekantskap med Jango Fett och hans son, den senare inte helt oviktige Boba.

Vissa menar att Lucas mest brytt sig om scenerier, action och effekter och inte fokuserat sig tillräckligt på karaktärerna. Jag tror nog att han verkligen ansträngt sig även med det senare - han är helt enkelt inte så bra på det. Han är ingen mästare på dialog och har inte riktigt koll på vad som gör en person intressant, och följden är att karaktärerna kan uppfattas som lite enkla och platta. Det förändrar inte det faktum att Klonerna anfaller är vad som brukar kallas en karaktärsdriven film. Den handlar om att välja det rätta, förstå vad som är viktigt och ta svåra beslut, även om den aldrig lyckas med det på samma storslagna sätt som exempelvis Peter Jacksons "Sagan om ringen".

Det är, förstås, en orolig tid i vårt universum. Ett stort antal solsystem vill dra sig ur republiken, vilket förstås inte ses med blida ögon. Krig hotar vid horisonten, och vi vet alla hur det kommer sluta - med dansande Ewoker och den smilande trion Luke, Leia och Hans-Ola. Men här är det vägen dit som är poängen, och i "Klonerna" får vi veta mycket.

Anakin har blivit en duktig, arrogant ung jedilärling som drömt om Padme i tio år och när han får i uppdrag att vaka över hennes liv får han chansen att försöka vinna hennes hjärta. Han retar sig på Obi-Wan (McGregor) som antagit Qui-Gons roll som den mogne läromästare och enligt Anakin försöker "hindra hans utveckling" till att bli den mäktigaste jediriddaren någonsin. Anakins drömmar i de banorna får extra vatten på kvarnen av en personlig tragedi, som givetvis bör ses som ett steg på vägen mot hans Darth Vaderifiering.

Palpatine är, som i förra filmen, en slug och maktlysten politisk räv, som "motvilligt accepterar" de utökade befogenheter han skickligt och i lönndom arbetat på att försäkra sig om. Lustigt nog är det den förhatliga och lättlurade Jar Jar Binks som blir ondskans omedvetna medlöpare i detta, och lyckligtvis ser vi ytterst lite av denna reggae-ödla under resten av filmen.

Yoda är numera helt digitalt genererad, vilket faktiskt lett till att han blivit en mer nyanserad och "mänsklig" karaktär. Hans diskreta minspel tyder på en dyster förståelse för konsekvenserna av de händelsförlopp som utspelar sig runt honom, något han verkar relativt ensam om. Mot slutet får han också slåss, och det är en fröjd att beskåda. Yoda mot Blade vore en spännande celebrity deathmatch. En annan karaktär med viss insikt är Christopher Lees greve Dooku, som skulle ha varit filmens nya bad guy, om man inte visste så mycket om fortsättningen.

Kanske är det en del av problemet. "Klonerna anfaller" är mestadels för dubbeltydig för att det ska bli sådär härligt, enkelt spännande. Vem ska man heja på, kan man ofta undra. Gränserna mellan gott och ont är påfallande oklara, folk gör rätt av fel skäl, och tvärtom. Detta är bra, men kombinerat med den matinéton som Lucas samtidigt håller fast vid, och en kvardröjande förkärlek för tama skämt och slapstick mitt i spänningen blir det lite kluvet. Lucas vill vara allvarlig och samtidigt underhålla rejält, och det kan lyckas - hänvisar återigen till "Sagan om ringen" - men här skär sig tonfallen lite.

Det här är ändå, lite otippat, till stor del den vuxnaste filmen hittills i sagan: där Lucas politiska cynism färgat av sig med intressant resultat. Demokrati måste inte alltid ersättas med diktatur genom kupper och våld - ibland lämnar vi frivilligt ifrån oss den för att det verkar "logiskt" för tillfället, och det är den otrevliga sanningen som ligger i bakgrunden och gör "Klonerna anfaller" till något betydligt mer nyanserat än vad titeln låter antyda.

Filmens kloner är nämligen föregångarna till de vita stormtrupper, som vi lärt känna som ondskans hantlangare i Star Wars-sagan - men vem är det som skapat dem?

Liksom "Rymdimperiet slår tillbaka" är "Klonerna anfaller" på sätt och vis en mellanfilm som därför oundvikligen känns något oavslutad, men som på vägen bjuder på härliga scener och ett större allvar än väntat. Å andra sidan saknas det som sagt den riktiga nerven och handlaget med historiens karaktärer, och finns för många icke roliga skämt. Tre starka russin känns lagom. Kan bli mer om jag ser om den, men det får räcka för ögonblicket.

© Anders Lindahl
2002-05-15

Originaltitel: Star Wars: Episode II - Attack of the Clones
USA, 2002
Regi: George Lucas
Med: Ewan McGregor, Natalie Portman, Hayden Christensen, Ian McDiarmid, Samuel L. Jackson, Pernilla August, Jack Thompson, Christopher Lee, Anthony Daniels, Frank Oz, Andrew Secombe, Oliver Ford Davies

Genre: Fantasy, Romantik, Sci-fi, Äventyr
Svensk biopremiär: 2002-05-16
Teman: Star Wars

Relaterat ur russinbloggen
2001-03-11: Nya rykten om Episode II
2001-08-13: Titeln på Episod II avslöjad

Ingår i följande teman

Sök