Sprängaren (2001)
Bättre på det allmänmänskliga än det omänskliga
Att Liza Marklunds storsäljare skulle bli film förr eller senare är både logiskt och välförtjänt. Den är sällsynt filmvänligt författad. Att Colin Nutley skulle regissera var däremot inte det mest naturliga eller väntade valet. Har han gjort någon thriller förut? Vid närmare eftertanke har "Sista dansen" en del sådana element - och det är kanske hans mest, i folkmun, förbigångna och underskattade film.
Efter 2 x "Änglagård "och "Under solen" på det kunde man befara att Nutley naglat sig fast i landsbygdens stilla susningar, men med "Gossip" och "Sprängaren "har han återigen tågat in i storstadsinfernot i en resolut iver att visa sin bredd. Och "Sprängaren" är en habil Nutley-film, bokstavligt sett ganska trogen boken, men just thrillerkänslan är inte helt genuin. Beskrivningen av livet på Kvällspressen (tydligt inspirerad av Expressen, inte bara i logotypen) är inte illa iscensatt. Där stämmer tonläget med intrycken från romanen. Marklund vill i sina skrifter både visa avigsidorna, intrigerna och ta kvällstidningarnas arbetsmetoder i försvar.
Delvis lider filmen av samma problem som "Gossip", det är för många karaktärer som får alltför demokratiskt tilldelad tid i rampljuset. Men här finns det en story och personernas utbredning är mer motiverad än i den filmen, som jag aningen välvilligt belönade med tre russin. Skådespelarna har vi sett förr, inte minst tack vare Nutley. Men både Ewa Fröling och Brasse Brännström spelar mot sina vanliga typer. Brasse är ovanligt vresig och tvär - Fröling ovanligt samlad och balanserad, särskilt för att föreställa en reporter på den här redaktionen. Örjan Ramberg är mer tvetydig och kanske mer trovärdig än bokens version av chefredaktör Schyman som där är nästan osannolikt rättrådig. Speciellt en uppgörelse mellan Ramberg och Brännström är lysande levererad. I minspelet, utspelet och de kvicka kasten mellan attack och kapitulation visar bägge upp rejäla register. Rambergs bästa repliker där kommer dock när han själv är ute ur bilden och vi bara ser motpartens respons. Man blir nyfiken på vad man missar och samtidigt imponerad av Nutleys förmåga att låta oss använda fantasin ibland. Paret (i filmen) Bergström och Hjulström har också sina ögonblick som verkar framarbetade under många långa svettiga timmar med otaliga omtagningar. Och Maria Lundqvist har en liten, men minnesvärd roll som redaktionssekreterare.
Men, som vanligt när man läst förlagan till en film, saknar jag nyanser och bitar som valts bort. Hade jag inte känt till upplösningen och sprängarens identitet kanske också spänningsnivån stigit några grader. I slutet lyckas Nutley skapa en stark helhetsbild av de berörda och drabbades reaktioner inför ett hot, men visar sig inte helt oväntat bättre på det allmänmänskliga än det omänskliga. Att mana fram en trovärdig bild av ondska eller psykotiska tillstånd och verkligen fjättra publiken i fåtöljerna är inte hans gudagåva No 1.
Konsekvent är filmen snyggt gjord. Färgerna är ofta varma och inbjudande, klara och med skarpa kontraster. Det är sällan luddigt, suddigt eller svårbegripligt. Däremot är ljudet ibland onödigt kakafoniskt med övermixade sirener och stadsbrus som nästan dränker en del replikskiften. Det märks särskilt i början som nog är den mest intensiva och täta, kanske också bästa delen av filmen. Där påminner den aningen om "Livvakterna" - snabb men inte stressig eller slarvig, klippen klaffar och man förs omedelbart in i skeendet.
Vid några tillfällen slår dock Nutley något slags personligt rekord i blixtrande bildbyten, ofta när mediebruset, drevet eller vad ni vill, ska skildras. Det ska mest dokumenteras men inte utforskas närmare. Det får inte stjäla tid från de relationsproblem som han trots allt är mest intresserad av. Helheten blir en välspelad, ibland rent strålande spelad dramathriller med betoning på drama. En film som är pålitligt pådrivande men saknar den riktiga nervpåfrestning som en riktig rysare kan erbjuda. Musiken är anpassad efter årstiden. Handlingen, som ju kretsar kring attentat mot anläggningar i Stockholm ett halvår innan de olympiska spelen ska hållas där, utspelas strax före jul. Och här hörs både "Jul, jul, strålande jul" och John Lennons "Merry Xmas - war is over". Det fungerar, tror jag.
Men, några små petimeterfrågor måste ställas till slut:
1. I boken, liksom på de flesta tidningar i verkligheten, används uttryckligen Macintosh-datorer. Här håller man sig till PC, vilket faktiskt bräcker lite av realismen. Kalla mig klagomurare, men så är det.
2. Om uppföljaren "Studio sex", som utspelas sju år före "Sprängaren" ska filmas - ska Helena Bergström ha huvudrollen då också? Jag tvivlar, av åldersskäl.
3. Terrorism är ett tema i filmen och för någon månad sedan plockades filmen "Swordfish" ner från en del biografer med anledning av dåden i USA. Men nu verkar vi vara mogna för att inte ens ställa frågan om det lämpliga i filmer som visar verkliga hotbilder - eller? Är det inkonsekvent eller har vi bara lätt att glömma och gå vidare? Jag tycker personligen att det är rätt att visa filmen, men jag har inte hört någon överhuvudtaget ställa de frågor som alla förväntades ställa för bara några veckor sedan.
© Johan Lindahl
2001-10-30
Originaltitel: Sprängaren
Sverige, 2001
Regi: Colin Nutley
Med: Helena Bergström, Örjan Ramberg, Niklas Hjulström, Brasse Brännström, Ewa Fröling, Peter Andersson, Pernilla August, Reine Brynolfsson
Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2001-10-24
Teman: Journalister
Ingår i följande teman
