13:e våningen (1999)

"How do you like having your life fucked with?"

Det är många filmer som har jävlats med vår värld och vår verklighetsuppfattning de senaste åren. Ta filmer som "Matrix" och "eXistenZ" som lysande exempel på temat. Vad är verkligt och vad är endast en konstruktion? Är den värld vi upplever som sann inget mer än en fantasivärld skapad i huvudet hos en gud, en utomjordisk ras eller människan själv? Det är ju knappast någon revolutionerande tankeställning kan man tycka. Platon, till exempel, framställde den värld vi upplever med våra sinnen som skuggorna på en grottvägg. Det vi ser, hör och känner är bara ett skuggspel av den sanna verkligheten. Platon, och många med honom, må ha tänkt tanken tidigare, men dagens digitala effekter och filmkonst gör metaforen åtminstone bra mycket snyggare än vad fingerskuggfigurer på en grottvägg någonsin kan bli. Och då har jag ändå hört att Platon gjorde ruggigt bra krokodiler ...

"13:e våningen" handlar, i korthet, om datorsimuleringar. Spännande, eller hur? Ok, men om simuleringen är så verklig att man kan gå in i den och leva i den konstruerade världen? I ett projekt, bland annat lett av huvudpersonen Douglas Hall (Craig Bierko), har en sådan simulering av Los Angeles år 1937 skapats. De fiktiva personerna i världen lever sina egna liv men får ibland besök av skaparna som laddar ner sina medvetanden i deras kroppar. Detta leder naturligtvis till en hel del trassel. När Halls chef (Armin Mueller-Stahl) mördas, i den "riktiga världen", blir Hall misstänkt för mordet. Han har minnesluckor och allting pekar på att han begått brottet, vilket gör att han, av olika anledningar, måste ge sig in i den simulerade världen för att kunna rentvå sig. Och sedan blir allting bara mer och mer komplicerat, men ingenting av det ska avslöjas här och nu ...

Som alltid när det kommer flera filmer på samma tema så är jämförelser dem emellan oundvikliga. Vissa är bättre, som den fantastiska "Matrix", medan andra inte riktigt når upp till samma höjder, eller ens över köksbänken för den delen. Jag trodde att "13:e våningen" hade stora chanser att hamna i den senare kategorin, men såg den ändå eftersom jag gillar såväl temat som genren. Därför var det mångdubbelt glädjande att få ta del av en film som var såväl tänkvärd som vacker och snyggt utförd. Mycket möda har lagts på detaljer, inte minst på trettiotalsscenerna, och fotot är strålande mest hela tiden. Fotot kanske inte är särskilt djärvt och innovativt, men är å andra sidan välkomponerat och stämningsskapande. Tempot i "13:e våningen" är förhållandevis lugnt, vilket återspeglas i det stillsamma fotot. Visst, det är en hel del action och våldsamma scener också, men det är inte där tonvikten ligger. Istället tillåts karaktärerna ta sig tid att reagera, känna och samtala, något som känns trevligt som omväxling till den dundrande basgång, den groteska vapenarsenal och den stirriga, stuntbemängda action som trots allt är förhärskande i science fictiongenren. Inget fel med detta i och för sig, men omväxling förnöjer ...

Filmen är som sagt såväl välgjord som välspelad och bjuder på precis lagom fattbara komplikationer, utan att för den skull bli enkelspårig och ytlig. "13:e våningen" var en glad överraskning och den rekommenderas varmt. Fyra russin blir det sålunda.

© Andreas Hallgren
2000-08-10

Originaltitel: The Thirteenth Floor
Tyskland / USA, 1999
Regi: Josef Rusnak
Med: Craig Bierko, Gretchen Mol, Vincent D'Onofrio

Genre: Sci-fi, Thriller

Sök