Spinal Tap (1984)

"This one goes to eleven"

Vanligtvis är bra spelfilmer resultatet av en sammanhängande, fängslande story som allt annat bidrar till att berätta. Det hindrar ju som alla vet inte att utvalda scener uppnår legend- eller i alla fall kultstatus, dess repliker citeras och skådespelarna imiteras efter varierande förmåga till dess att scenerna i sig överskuggar resten av filmen på ett sätt som filmmakarna borde ha dubbla känslor inför. "När Harry mötte Sally" är exempelvis en av de smartaste komedier som skrivits och spelats upp av dödliga, men be vem som helst som sett den berätta vad de minns. Hur stor är sannolikheten att det första de nämner är någonting annat än scenen där Meg Ryan simulerar en orgasm på en servering?

Den filmen regisserades som av en händelse av Rob Reiner, fem år efter "This is Spinal Tap". Som regissör har han numera ett bredare register än de flesta kolleger. Efter filmer som "Lida", "På heder och samvete", "Stand by me" och några biroller framför kameran (som i "EdTV") är han så etablerad att han knappast skulle gå i land med det han gjorde i "This is Spinal Tap". Det vill säga lura åtminstone delar av publiken att det de såg var en autentisk dokumentär om ett engelskt rockband, "one of the world's loudest..." på comebackturné i USA.

Det här är en film som verkligen svämmar över av enskilda scener som kan spelas upp och citeras i det oändliga... nästan. De kanske inte verkar omedelbart geniala, men smyger sig på och anfaller en bakifrån utan förvarning vid oväntade tillfällen. Det kan ha en skadlig inverkan på din sociala status om du inte vet att du har en stark förmåga till självbehärskning.

Å andra sidan - är du inte intresserad av rockmusik överhuvudtaget kommer filmen sannolikt inte att ha någon effekt överhuvudtaget, mer än leda och misstrogna suckar i soffan så länge du står ut.

Och för den som inte sett filmen och vill göra det helt förutsättningslöst bör väl en SPOILERVARNING utfärdas redan här.

Inledningsvis introducerar sig Reiner som filmaren Marty Di Bergi på jakt efter sanningen om det anrika brittiska bandet som en gång i tiden definierade för honom vad rock'n'roll handlar om. Och även fortsättningsvis är allt upplagt som en dokumenterande skildring av den ödesdigra turen kring kontinenten med ett gäng överåriga, oturförföljda musiker. "Blair Witch Project" var alltså inte först med att framgångsrikt föra folk bakom ljuset vad gäller gränsen mellan fakta och fiktion. Men annars har väl inte filmerna så mycket gemensamt och för de flesta blir skämtet uppenbart ganska omgående. I alla fall så här efteråt.

Låtarna är visserligen inga lysande lyriska (eller melodiska) verk, men levererade med en lustfylld energi som gör att man skulle kunna ta dem för autentiska. Tanken på hur mycket som skrivs och säljs som bara ligger aningen över den här nivån, och i vissa fall under den, är det mest skrämmande med den här annars fullständigt avväpnande parodin. "The looser the waistband, the deeper the quicksand..." och "You're too young and I'm too well hung" är bara några av alla banbrytande textrader här. De ledande rollerna spelas av trion Michael McKean, Christopher Guest och Harry Shearer som även skrev manus och musik ihop med Reiner. Deras tonläge är så delikat exakt när de ger den härligt skriande bristen på självinsikt ett ansikte, att halva filmen är i hamn. De stora existentiella frågorna luftas utan skymten av ett avslöjande leende. Var ligger det olämpliga i en naken, fjättrad och insmord kvinna med en svart handske uppkörd i ansiktet på omslaget till nya plattan "Smell the glove"?

Sedan starten på 60-talet har sättningen varit i stort sett intakt - om det inte vore för ett 30-tal trummisar som alla avlidit under oklara omständigheter. En kvävdes av spyor - men vems? En självantände på scenen. "Det inträffar flera sådana fall varje år. Det är bara att det inte rapporteras...".

Bandets turné kantas av konflikter mellan managern och bandet, lokala arrangörer och managern, mellan flickvänner och managern och mellan bandmedlemmarna och så vidare. Vad som händer i rampljuset är inte mycket bättre. Ständiga scensammanbrott orsakas av krånglande teknik - som när bandet gör en stilig entré ur genomskinliga jättekokonger, det vill säga undantaget basisten som blir instängd i sin. Eller när en modell av Stonehenge på grund av missförstånd blir så mycket miniatyr att det krävs dansande dvärgar för att matcha den.

Bäst av allt är kanske ändå intervjuerna bakom kulisserna med sina kreativa bortförklaringar och pretentiösa planer mot allt vad bättre vetande heter. Alla motgångar beror på mättad marknad eller selektiv säljteknik. Finstämda klassiska influenser stoppas in lagom smaklöst i stycken med mer än tvetydiga titlar och för att kunna skapa det extra trycket när andra band nått maximal ljudnivå så går förstärkaren till elva...

"This is Spinal Tap" (namnet betyder väl ungefär ryggmärgsprov, för övrigt) är en kort men intensiv katastrofkomedi, så späckad med kommentarer och kufiska inslag i marginalen att den tjänar på att ses om - flera gånger. Den är inte så hysteriskt impregnerad med förvridna detaljer som en genomsnittlig Zucker-Abrahams-Zucker-skröna men snart sagt varje scen har sin punchline som bara väntar på att brisera och krossa det skal av konstnärlig elefantiasis som medlemmarna i bandet lever innanför. Inte för att de någonsin inser det själva, men det är ju också hela filmens grundläggande idé.

För övrigt kan man hålla utik efter Bruno Kirby (en Reiner-favorit), Angelica Huston, Billy Crystal och en del andra bekanta ansikten som alla skymtar förbi.

Det är svårt att få till tonträffen i den här typen av filmer. Det fordras både kärlek och distans till den kultur man begabbar. Det roligaste i samma genre jag själv kan påminna mig ha sett är "Fear of a Black Hat" (1993) som lika effektivt punkterar myterna om den mer militanta rapscenen.

I eftertexterna till "Spinal Tap" förklaras bandets fiktiva bakgrund, men det lär inte ha hindrat dem från att turnera på begäran och ge ut en och annan skiva - som kan hittas i välsorterade butiker. Jag har ett vagt minne av att ha hållit i ett exemplar någon gång i forntiden (cirka -95, ungefär). Det ska också finnas en videokollektion och en konsertfilm, bägge från början av 90-talet. Men efterlysningar om en "riktig" uppföljare till filmen har avböjts av Reiner som inte känt behov av att upprepa sig. Klokt nog, förmodligen.

© Johan Lindahl
2002-01-16

Originaltitel: This is Spinal Tap
USA, 1984
Regi: Rob Reiner
Med: Michael McKean, Christopher Guest, Harry Shearer, R.J. Parnell, Tony Hendra, Rob Reiner, June Chadwick

Genre: Komedi, Musikfilm
Teman: Skådespelare regidebuterar

Ingår i följande teman

Sök