Solaris (2002)

Solaris light

Psykologen Chris Kelvin kommer till planeten Solaris för att ta reda på varför forskarteamet inte vill resa hem, trots att allt är helt konstigt där. Väl framme får han egna problem att tampas med och den vetenskapliga distansen lyser med sin frånvaro både hos honom och de övriga på rymdstationen. Stanislaw Lems rymdroman, som egentligen mest handlar om människan, har redan filmats av Andrej Tarkovskij, men det var ju på ryska och för trettio år sedan så det behövdes tydligen en ny version.

Jag respekterar Soderbergh. Han brukar inte falla in i den mest publikfriande mallen och uppvisar ofta en respekt för tittaren som inte är helt självklar. Samtidigt måste jag säga att det är sällan hans filmer ger mig någon riktig tripp. Det är kvalitet, han vill lite mer än de flesta, men är det stort? Blir man knäckt? Nja ...

Hans djärvaste experiment hittills är "Kafka", en märklig blandning av författarens liv och berättelser, filmad i mestadels svartvitt. Den var förstås en biljettförsäljningsmässig katastrof, men känns åtminstone ganska unik. Här skulle han också ha tjänat på att vara djärvare.

Jag hade, särskilt med James Cameron som en av producenterna, hoppats på att bokens märkliga scenerier nu skulle komma till liv, exempelvis i händerna på några duktiga 3d-animatörer i sällskap med någon flummig konstnär. Det finns en hel del visuellt stoff att försöka tolka som hade kunnat bli riktigt spännande bilder. Soderbergh försöker inte alls; oceanplaneten visas kort och gott som en boll med norrsken omkring sig. Över huvud taget är det bildmässigt ganska återhållsamt. Att det utspelar sig i framtiden märks nästan bara på en småfuturistisk tv-skärm i Kelvins lägenhet på jorden.

Hela debatten och floran av tolkningar och teorier kring den märkliga planeten hoppas över, liksom all historik. Solaris finns, man kan åka dit, det är en konstig plats. Mer än så blir det inte i form av bakgrund.

Istället lägger Soderbergh allt krut på det som visserligen också är det mest spännande med både boken och föregångarfilmen, men som kräver en hel del för att man inte ska falla in i ledet av snarlika filmer. Jag tänker på planetoceanens förmåga att konkretisera tankar ur människors huvuden, vilket resulterar i svåra etiska och filosofiska frågor när personer ur det förflutna återkommer, inte riktigt människor men så lika att de knappt själva vet skillnaden.

För Kelvin är det hans ex-hustru (eller gifte de sig någonsin, fattade inte riktigt) som kommer tillbaka. Hon tog livet av sig några år tidigare efter ett gräl om en abort och självklart är det hans samvete som spökar och nu passar på att ta konkret form. Även om Kelvin drar sig för att berätta för henne vad hon är (eller inte är) dröjer det inte länge förrän Reyha börjar inse att något är fel. Vem är hon egentligen? Härifrån är Solaris tjänlig filosofiction, med en del starka scener och en hel del ganska ... normala sådana.

Jag kan inte påstå att Soderbergh håller sig närmare romanen än vad Tarkovskij gjorde. Istället infogar han på samma sätt egna idéer och uppslag varav vissa är ganska bra medan andra är väl uppenbara. Hans försök att dra in religionsdiskussion i det hela blir nästan lika halvhjärtat som det i "Red Planet", men å andra sidan blir Kelvins ilska över Reyhas abort en stark parallell till hennes reaktion när hon får veta att han "gjorde sig av" med den första versionen av henne som dök upp på Solaris.

Soderbergh är dock betydligt mer direkt än Tarkovskij. Det ska inte vara för svårt att ta till sig handlingen, verkar han ha tänkt. Problemet är bara att mysterierna förlorar mycket av sin magi när de presenteras så här tydligt. Det blir absolut inte lika ytligt som i "Event Horizon" eller den usla "Sphere" som har liknande teman, men heller inte sådär fasligt tankeväckande. Tarkovskijs film är hyperlångsam och pratig men jag tycker också att den är, i brist på ett bättre ord, väldigt spännande. Man kan återkomma till den och hitta mer. Här lämnas inte mycket osagt, och därmed inte heller mycket rum för tankarna.

I en sådan här film ligger mycket av ansvaret hos skådespelarna. Clooney är riktigt bra, exempelvis hans reaktion när han för första gången blir medveten om Reyhas närvaro, och den lågmälda dysterhet som vilar kring honom känns äkta. Natascha McElhone som Reyha tar mer tid på sig för att hitta sin roll. Först känns hon mest som ett par stora ögon som inte säger så mycket. Sedan händer något, och plötsligt får även hennes karaktär lite tyngd. Jeremy Davies skådespeleri ligger väldigt nära hans roll i "Million Dollar Hotel". Det fungerar, men blir lite tjatigt.

Stephen Soderberghs "Solaris" är som en skiva ur den paj av möjligheter som Stanislaw Lems roman erbjuder en filmare. Den blir också något av ett mellanting. För långsam och fundersam för de som söker rymdspänning, lite för enkel för dem som söker något riktigt mystiskt och tankeväckande.

Med detta sagt: med Cliff Martinez stämningsfulla musik och ett i grunden helt okej manus är även Soderberghs "Solaris" en resa värd att göra om man vill ut i rymden och fundera över människan, och tycker att "Mission to Mars" (host, host) inte riktigt erbjöd detta ...

© Anders Lindahl
2003-02-27

Originaltitel: Solaris
USA, 2002
Regi: Steven Soderbergh
Med: George Clooney, Natascha McElhone, Viola Davis, Jeremy Davies, Ulrich Tukur

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2003-03-14

Relaterat: Solaris (1972)

Sök