Snabbare än döden (1995)

De smarta och de hånfulla

"You're not fast enough for me!"
"Today I am..."


En tystlåten kvinna i figursydda men slitna läderkläder rider in i en liten stad vid namn Redemption. Vad söker hon, månntro? I staden ska just den årliga Quickdraw-tävlingen starta, sponsrad av den tyranniske John Herod. Tävlingen gäller förstås den omdiskuterade företeelsen revolverduell. Den som drar snabbast både vinner och överlever och går vidare till nästa omgång, tills endast segraren står kvar och får önska sig vad han vill. Det hela är dels ett skådespel för att roa den annars ganska missnöjda befolkningen, dels ett tillfälle för Herod att visa dem vem som är snabbast, hårdast och värst. Ibland kan dock ett enkelt men starkt hämndbegär vara starkare än ren och skär skicklighet.

Många talar illa om den här filmen. Du har säkert stött på dem, det kan vara vettiga människor, ja rentav goda vänner till dig. Men märkte du att de alla har något gemensamt? De trodde att filmen var väldigt allvarligt menad. Det var därför den var dålig, för att det var Klichéer i den, och Stereotyper, och det tydde på dåliga eller lata filmskapare. En film proppfull med negativt laddade narratologiska termer. Många som gillar den talar gärna om samma saker, fast säger Referenser istället för klyschor, Arketyper istället för stereotyper, och brister sedan ut i lovsång över det parodiska och humoristiska i filmen.

Men nu är det inte riktigt så enkelt som man skulle kunna tro: att "Snabbare än döden" bara är ett stort, parodiskt genreskämt och att alla som gillar den har insett detta. Det finns folk som gillar "Snabbare än döden" som en stark och spännande (om än klassisk och enkel) historia om hämnd och mod. De finns de som gillar den för att den är en extremt snygg, överdriven, våldsam och stiliserad westernfilm, som Har Allt.

Jag gillar den på alla dessa sätt, vilket är rätt typiskt eftersom den är en Sam Raimi-film. Han gör filmer som kan ses på många sätt, som avfärdas av vissa på exakt samma grunder som andra hyllar dem. Det började med "The Evil Dead", filmen som antingen är en plågsamt otäck skräckfilm, en provkarta över kamerakonst eller en hysterisk komedi. Jag har avnjutit den på alla dessa sätt. Och så har han fortsatt, Raimi, oplacerbar, oförutsägbar och till synes obekymrad om huruvida kritikerna gnäller eller hurrar. Klart det blir bra.

Den tystlåtne revolvermannen som kommer till en dammig håla för att hämnas och skipa rättvisa är en kvinna den här gången. Annars är det mesta sig likt, fast snyggare, intensivare och mer lekfullt än vad vi är vana vid sedan Sergio Leone lämnade genren och det jordiska.

Sharon Stone spelar huvudrollen och producerade. Det lär vara så att det var hon som ville att Raimi skulle regissera, vilket isåfall styrker ryktena om hennes höga intelligens. Ellen, eller "Lady" som hon oftast kallas eftersom hon är den enda kvinna som ställer upp i tävlingen, ler knappt under hela filmen. Hon är inte heller cool som en Clint Eastwood eller Lee Van Cleef. Nej, hon är nog den räddaste och mest bekymrade westernhjälte jag sett. Hon tror egentligen inte att hon kommer klara detta, men kan inte leva vidare utan att ha hämnats för den oförrätt som begåtts mot henne, och som vi egentligen inte får veta detaljerna kring förrän precis mot slutet. Då förstår man.

Gene Hackman är en perfekt Herod. Perfekt. Det beror inte bara på att hans roll här har stora likheter med hans karaktär i "Unforgiven", vilket vissa hånfullt brukar trumpeta ut. Japp, likheterna är påfallande, men det vete tusan om hans roll här inte är intressantare (någonstans spiller någon ut sitt kaffe och stirrar på skärmen i chock). Hackman gör något stort av något ganska enkelt. En fullständigt rädsle-befriad man med en liten gnutta medmänsklighet som helt överskuggas av hans själviskhet och hans förkärlek för dödande. Nog för att han gillar pengarna och lyxlivet som hans illåd har inbringat, men det är under duellerna han verkligen lever upp, vare sig han själv tävlar eller ser andra människor döda varanda. Eftersom det är Hackman som spelar Herod är det svårt att hata honom odelat, hur ondskefullt han än beter sig. Han blir helt enkelt för mänsklig. Imponerande.

Filmen är annars full med inte-ännu-stjärnor. Långt innan "Gladiator" spelade Russell Crowe en butter hjälte i "Snabbare än döden", och Leonardo DiCaprio gestaltade en ung sprätt med stort mod och dåligt omdöme, innan "Titanic "gjorde honom till en större stjärna än vad kritikerna kunde tåla. Crowe är jäkligt bra här också, och rollen som en före detta kumpan till Herod som har avsvurit sig dödande, är som gjord för honom. Man ser på honom att han förr eller senare kommer lägga fridsamheten på hyllan och ställa till välförtjänt blodspillan, ungefär som hur han i början av sin gladiatortid vägrar slåss i en senare film. DiCaprio verkar också ha fått en skräddarsydd roll, som han bär med stil. Hackmans oäkte son som desperat försöker vinna hans erkännande och respekt genom att duellera. En figur man minns, som inte ens de som hatar filmen riktigt kan hånskratta åt.

Men nog om skådespeleri, och annat oviktigt. "Snabbare än Döden" är ju framförallt en oerhört snygg film. Som i ett medvetet försök att lämna realismen och den jordnära tonen hos just "Unforgiven" har Raimi satsat allt på att göra det hela storslaget roligt att se på. Han hittar på en ny finurlig otäckhet för varje duell, och bygger med en blandning av klassiska knep och egen genialitet upp en tät spänning inför skottlossningarna. Tempot är oklanderligt, klippningen klockren. De backtrack-zoom-scener som föregår en av de sista duellerna slår allt, inklusive den i Hajen. Alla inblandade har lärt sig att trixa med sina vapen, precis så snyggt man förväntar sig, och kläderna är lagom överdrivet coola. Scenen när DiCaprio stolt visar upp olika revolvrar för den numera fridsamme Crowe är makalös: DiCaprios snabba försäljarsvada, Crowes förstulna blickar mot de glänsande mordinstrumenten, Herods diskreta triumf när han känner hur han är på väg att åter göra en mördare av sin gamle vän.

"Snabbare än döden" är förvisso smart, smartare än de flesta som förlöjligar den, men den är mer än en intelligent parodi på westernfilm. Den är en spännande film i sin egen rätt, både typisk för Sam Raimi och inte alls. Jag gillar den skarpt och ger den faktiskt fyra russin.

© Anders Lindahl
2001-06-17

Originaltitel: The Quick and the Dead
USA, 1995
Regi: Sam Raimi
Med: Sharon Stone, Gene Hackman, Russell Crowe, Leonardo DiCaprio, Gary Sinise, Lance Henriksen

Genre: Action, Komedi, Western
Teman: Livsfarliga sporter

Ingår i följande teman

Sök