Slutet på historien (1999)

Neil Jordan möter sin överman

Neil Jordan har filmat andra böcker, med den äran. Han har även gjort jättebra filmer utifrån originalmanus. Jag trodde faktiskt att han skulle klara av det här. Jag väntade mig inte att han riktigt skulle nå upp till samma höjder och ner till samma djup som Graham Greenes fantastiska roman, men jag väntade mig något alldeles särskilt. Det blev inte riktigt så, tyvärr.

Det finns, tycker jag, två grundfel med filmen. De starka, komplicerade känslor som boken rymmer kommer inte riktigt, riktigt fram här, och dessutom gör han misstaget att ändra delar av handlingen, särskilt mot slutet. Usel kritik, kan man kanske tycka om den senare. Jag har alltså dumheten att komma med invändningar mot filmen som grundar sig i att jag läst boken. Filmen ska väl ses som ett eget verk, i ett eget medium, oberoende av sin förlaga? Visst, visst ...

Men, envisas jag: Jordan måste ju själv ha tyckt väldigt mycket om boken - varför annars filma den och följa den så troget, så länge? Och varför då ändå svika den så, på vad jag tycker är viktiga punkter? Varför peta in scener mot slutet som inte förstärker historien, som egentligen inte anpassar berättelsen bättre till filmens medium, men sticker ut så flagrant om man "kan historien". Varför omformulera den oerhört starka slutrepliken till något tamare, något nästan likadant fast sämre? Varför avstå från att filma vissa viktiga delar, när filmen med sin relativt blygsamma längd verkligen inte riskerar att bli för lång? Jag förstår faktiskt inte. De må vara små saker, men de gör en stor skillnad.

Jordan har visserligen på sätt och vis fångat historiens mörka hjärta, men inte på bästa sätt. Det känns som om hans vanligen goda omdöme sviktat vid viktiga tillfällen. Jag tycker till exempel att han träffar lite snett när han alltför mycket fokuserar sig på en sorts romantik som inte riktigt känns hemma i sammanhanget. Visst är det kärlek boken handlar om, men inte skir, ljuv kärlek utan kärleken som en besatthet, en obetvinglig och rentav grym kraft. De frågor om Gud och tro som är en så viktig del av boken, förenklas en smula, tycker jag, och förlorar lite av sin kraft.

Men om man inte läst boken då, kan man då inte älska filmen? Tja, själv tyckte jag i och för sig mycket om hans "Interview with the Vampire", vars förlaga jag inte läst, och tydligen kände Anne Rice-fantasterna ungefär likadant om Jordans filmversion som jag om "Slutet på historien": lite fel, och alltså nästan hädiskt. Men jag undrar om någon - någon som inte läst romanen - verkligen kan se den här filmen och få samma mörka, fantastiska upplevelse som boken ger. Greene kanske helt enkelt inte låter sig filmas så lätt. Det finns så mycket vishet och genialitet som gömmer sig i språket, eller i tankar som inte kan överföras till duken på ett naturligt sätt, så en viktig del går oundvikligen förlorad. Även om man filmar en bra bok troget, finns det alltid delar som inte följer med vid bytet av medium. Det bästa i filmväg som bär Greenes namn är i mitt tycke "Den Tredje Mannen", som är baserad på ett originalmanus, inte en roman.

Mot misstanken att boken inte kan filmas får man då trots allt medge att Jordan gjort ett bra försök. Bra skådespeleri, allra främst från Rea och Hart, ett stämningsmättat foto och lämpligt svepande, dyster musik från Michael Nyman. Vid ett par tillfällen glimmar det också till; man blir för ett ögonblick riktigt tagen och de känslor som hela boken genomsyras av når fram även genom kameran. Ibland ...

Ett bra försök av en bra regissör, som främst bevisar att alla böcker inte ska filmas.

© Anders Lindahl
2000-10-30

Originaltitel: The End of the Affair
USA / Storbritannien, 1999
Regi: Neil Jordan
Med: Ralph Fiennes, Julianne Moore, Stephen Rea, Ian Hart

Genre: Romantik, Drama, Religion/filosofi

Sök