The Housemaid (2025)
Drastiska scenförändringar håller intresset vid liv

Bindgalen? Bipolär med starka svängningar eller potentiellt psykotisk? Frågorna hopar sig ganska omgående när det gäller husfrun i familjen där en ung kvinna tar tjänst med kort varsel eftersom hon verkligen är i behov av inkomst och någonstans att bo. Men den här värdinnan är inte att leka med. Hennes man verkar hyfsat normal och kanske lite väl sympatisk, men hur ska det här hushållet överlevas? Nyanser är inte nyckelordet här. Subtilitet saknas i stort sett. Men det är inte helt ointressant. Och ett par karismatiska kvinnor vi alla känner igen i huvudrollerna. Helt bortkastad tid kan det inte vara - eller?
Min första tanke när jag hörde talas om filmen var att det borde vara något slags amerikansk version av den sydkoreanska thrillern från 2010. En hel del filmiska intriger tilldrar sig i hushållsmiljö. Och visst finns beröringspunkter, men annars ska de två filmerna inte ha särskilt mycket med varandra att göra. Officiellt. Vissa intrigvändningar här kan tyckas självklara och och annonseras ut med effektiv visuell marknadsföring långt i förväg. Annat är väl tänkt att komma som en överraskning. Något oanat och outtalat måste ju röra sig under ytan, någonting som inte är självklart från början.
Det är under andra timmen som filmen verkligen tar fart. Med drastiska scenförändringar och komplikationer som utvecklas i rasande takt efter en timme som i princip är en uppvärmning för att lägga grunden. Socialrealismen är kanske inte högst prioriterad, men det blir åtminstone en spännande skruvad skröna, med diverse detaljer som inte är direkt nyskapande men fyller sin funktion. Håligheter i intrigen kan definitivt skönjas, men som rövarhistoria med makabra inslag, svartsynt humor och ett eller annat inklämt budskap åt samhällskroppen ger helheten avgjort mer valuta åt investeringen i tid än jag fruktade i förstone.
© Johan Lindahl2026-11-06