Ride or Die (2026)
Mestadels förnöjsamt om mogna kvinnors vänskap och mord i mängd

Yrkesmördare. Igen. Filmer eller TV-serier om sådana går numera 75 på dussinet, så ingenting nytt där. Ofta med någon mer eller mindre påtaglig komisk underton. Det finns ju
så mycket skojigt att göra om folk som tar andras liv mot betalning, inklusive alla kulturkrockar och missförstånd som kan uppstå. Det kan faktiskt bli roligt. Om man själv lägger sina förväntningar på rätt nivå och den moraliska kompassen är aningen justerad. Som bonus uppstår gärna en bunt existentiella frågor som kan ställas i förbifarten – om koncentrationen räcker till…
Och har du tillgång till Hanna Waddingham (ni vet, elaka nunnan i ”Game of Thrones”, Eurovision-programledarskap och "Ted Lasso"-meriter) i kombination med Octavia Spencer som väninnor med aningen begränsade kunskaper om varandras egentliga liv och förehavanden, så kan det bli underhållande. Första avsnittet susar fram genom en snårskog av intriger och komplikationer, snabba vändningar och inslag som definitivt motiverar att du checkar in din trovärdighetsdetektor vid dörren.
Några korta punkter att utgå ifrån: Judith (alltså Waddingham) fyller möjligen (eller möjligen inte) 50 år och har varit i gamet länge. Tydligen har hon börjat gå utanför ramarna och hennes arbetsgivare föreslår diplomatiskt men inte särskilt subtilt att hon kanske borde pensionera sig. Det vill hon inte. Ett uppdrag delas ut på nåder med villkoret att det måste utföras exakt som beordrat. Givetvis blir det svårare än så. Samtidigt uppehåller hon fasaden inför sin väninna Debbie som är gift med en framgångsrik politiker och egentligen kan ses som hjärnan bakom hela hans karriär. Men Debbie får oväntat reda på saker hon helst velat slippa höra, samtidigt som damernas parallella öden sammanstrålar under en exklusiv tillställning i societeten. Plötsligt är båda på rymmen.
I förbifarten får vi korta lektioner i bibelkunskap som att Judiths bok - ni har väl läst den eller åtminstone sett någon av alla målningar som är byggda på den berättelsen? - inte utgör en obligatorisk del av den vanligaste versionen av Bibeln utan tillhör de apokryfiska böckerna. Bara en sådan sak. Andra avsnittet öppnar med en flashback till hur de två kvinnorna en gång träffades. Tillbaka till dagsläget där en av dem har stora svårigheter att processa allt som hänt under de senaste timmarna. Parallellt pågår en mörkläggningsaktion vilket kan anses helt normalt under omständigheterna - enligt Judith. Men hon levde trots allt i en helt annan synbar verklighet än sin väninna. Eller är de fortfarande vänner? Känner de verkligen varandra?
Fortsättningsvis är serien en liten guldgruva för alla som gillar improviserade turnéer runtom i Europa i mestadels fashionabla miljöer, men även en del mindre storvulna sådana. Variation förnöjer. Kanske vill man säga något något seriöst om mångårig kvinnlig vänskap liksom vad hemligheter och lögner kan betyda i olika typer av relationer. Om sannolikhetsgraden även enligt seriens egna villkor pendlar upp och ner, är det i varje fall oftast ett trivsamt sällskap när de två huvudrollsinnehavarna matchas mot varandra i två kontrasterande roller, med utrymme för oanade nyanser och vissa överraskningar. Det här är väl inte det mest sofistikerat förfinade och djuplodande på marknaden just nu, men det är oftast, borde jag använda ett så otidsenligt adjektiv som ’förnöjsamt’? Och mitt i alla intriger och dödliga drabbningar säger den kanske ändå någonting om vänskap i mogen medelålder, faktiskt.
En annan delikat fråga i marginalen: exakt hur många exekutiva producenter kan en serie ha egentligen? Är det ett dussin som anges i förtexterna här? Nåja, det är ju en titel som kan betyda i princip vad som helst.
© Johan Lindahl2026-09-06