Backrooms (2026)
Mer stämning än storverk
Strax efter att jag flyttat in i mitt lilla radhus på Ekerö för ett antal år sedan, drömde jag en besynnerlig dröm. Jag drömde att jag hittade en lucka under trappan, som ledde till en samling rum och längst bort i en korridor fanns en entré till en grandios matsal. Konstigt var förstås att utgången från matsalen tog mig ut på gatan i en helt annan stad.
När jag vaknade var det första jag gjorde att dubbelkolla huruvida det verkligen fanns en lucka under trappan. Det fanns det inte. För det var en dröm. Men känslan i drömmen, att utforska besynnerliga utrymmen strax utanför vår ”verkliga” värld, var minnesvärd.
Nu har någon gjort film på detta. Inte kanske just mitt famlande efter hemliga luckor ute på Mälaröarna – men just fenomenet med dolda världar precis utanför vår verklighet. Och tydlligen finns det redan ett begrepp för denna genre, nämligen ”Liminal Horror”, utforskande av tomma transitionsytor – korridorer, rum etc, där allting känns lite ”uncanney valley” – allt är liksom inte som det ska, vilket i sin tur ska ge lite rysningar utmed ryggraden.
”Backrooms” är en film som presenterar där här subgenren på ett utmärkt sätt. Den är baserad på en samling Youtube-shorts med samma tema gjorda av samma regissör som denna film; Kane Parsons.
Filmen handlar om Clark (Chiwetel Ejiofor) en bitter möbelhandlare – nyss dumpad av sin fru, som hittar en dold dörr i källaren till sin butik. Dörren leder till en gigantisk labyrint av till synes ändlösa gula korridorer och rum (som inte så lite påminner om de knepiga korridorerna i tv-serien ”Severance”). Efter lite utforskande bestämmer han sig för att delge sina upptäckter med sin psykolog (Renate Reinsve) som efter tveksamhet bestämmer sig för att följa honom in i källarutrymmet.
Allt som händer därinne tillhör definitivt kategorin spoilers, men vi kan konstatera att det är mycket konstigt och obehagligt som huserar i det gömda utrymmet. Överlag lutar sig dock filmen inte så mycket på skräck som jag först trodde (även om sådana element finns), utan satsar krutet på att bygga en lätt obehagskänsla samt en känsla av förundran och nyfikenhet för vad som ska finnas bakom nästa krök.
Jag hade nog önskat att filmen tog ut svängarna ännu mer, att saker vore ännu konstigare, ännu läskigare och att de semi-surrealistiska scenerna var både fler och mer genomarbetade. Här finns scener som jag verkligen gillar – middagsscenen, julgranen och piratjakten är riktiga höjdare – men helheten känns väldigt konceptuell och idédriven snarare än att filmmakaren drivits av en vilja att verkligen berätta en historia. Inget nödvändigtvis fel i det, men exempelvis David Lynch har ju många gånger bevisat att din film kan vara hur surrealistisk och creepy som helst, men att det samtidigt går att förankra allt som händer i karaktärerna. Det gör inte ”Backrooms”. Saker liksom bara .. händer.
Clarks backstory är ganska tunn och framför allt psykologens drivkrafter och motivation utforskas knappt alls. Och även om filmens sista sekunder är imponerande (sista bildrutan i filmen är läskigt vacker och skulle det vara möjligt skulle jag vilja ha den inramad på väggen) så är slutet som helhet inte särskilt tillfredställande och är ologiskt på ett dåligt sätt – när resten av filmen är ologisk på ett bra sätt.
”Backrooms” är ett intressant experiment. Men det är kanske inte den klassiker jag hoppats på. Ska vi jämföra de två skräck-blockbusters som biovåren 2026 bjudit på, så drar ”Obsession” det längre strået.
© Johan Hultgren
2026-07-03
Originaltitel: Backrooms
USA, 2026
Regi: Kane Parsons
Med: Chiwetel Ejiofor, Renate Reinsve, Mark Duplass, Finn Bennett
Genre: Skräck
