Men (2022)
Spektakulärt slafs med spännande subtext
Vad exakt säger den egentligen? Det vet jag inte riktigt. Men visst är det fascinerande att försöka förstå vad slutsatsen egentligen är. Många imponeras av Michael B. Jordan och hans dubbelroll i ”Sinners”.
– Håll min öl, säger Rory Kinnear i en officiell kommentar.
Nej, mig veterligen har han inte gjort det. Men han skulle kunna. Exakt hur många roller spelar han och är de inkarnationer av samma fenomen, känt som manlighet?
Jessie Buckley, numera Oscar-belönad aktris för ”Hamnet” har bara en roll. Men den är krävande nog. Och det här kan vara en viktig lucka att fylla i när det gäller hennes filmografi och meritlista överhuvudtaget, som den var för mig. Nu är detta verkligen inte en film som kommer att tilltala alla själar på jorden. Eller intellekt. ”Men” kanske rentav framkallar fysiskt obehag som kan vara värt att varna för. De egenskaperna är en del av paketet i en film som skiftar skepnad ungefär halvvägs in när den går från dialogdrivet och omväxlande meditativt drama om sorg och skuld till en konkret manifestation av vad kroppar är kapabla till och vad de i normala fall inte har förmåga att göra. Vilket ska illustrera någonting som många möjligen missförstår. Men eftersom jag själv inte är fullständigt säker på vad som manifesteras rakt ut och jag inte har ett utskrivet facit, blir det här helt enkelt en film som väcker tankar, kanske inte har svar på alla frågor som den kommer att provocera fram, men ändå utgör en viktig kugge i Alex Garlands växande verkskollektion, där frågor alltid tycks ställas om existensen och hur samhället är uppbyggt. Samtidigt som det sällan är glasklart precis vad han egentligen är ute efter.
Premissen: Harper (Jessie Buckley) har blivit änka. Hennes man har fallit ifrån – bokstavligen. Om det var medvetet självmord, vilket han hotat med under deras separationsprocess, eller om det var en olyckshändelse är inte helt klarlagt. Deras förhållande hade definitivt nått en dysfunktionell punkt, vilket återges i tillbakablickar medan hon checkar in i en rustik hyrd herrgårdsbyggnad hus för en vecka eller så på den stillsamma engelska landsbygden. I den aktuella byn tycks det finnas väldigt få människor överhuvudtaget, i stort sett inga kvinnor förutom en enstaka polis, men däremot ett antal män som alla spelas av just Rory Kinnear. Någonting som Harper kanske borde reagera på i ett normalt realistiskt sammanhang, men den här filmen gör upp sina egna spelregler. ”Men” utspelas både på den ytligt sätt pittoreska engelska vischan och i ett eget universum.
Här introduceras en till synes hjälpsam men en smula kufisk hyresvärd och fixare, en lokal polisman, en präst, en öppet otrevlig ung kille liksom en skum stalker utan kläder – med mera. Ingen av de här figurerna bidrar med särskilt mycket själslig frid till den unga änkan som kommit dit för att koppla av. Till slut spårar allt ur i något som måste ses för att begripas överhuvudtaget. Det är definitivt eget, uttrycksfullt och allmänt oskönt men svårt att slita blicken från. Vad händer egentligen och vad betyder allt i ett större perspektiv? Exakt vilka tankar det slutligen väcker är någonting du kan fortsätta grubbla över i några veckor efteråt eller så.
© Johan Lindahl
2026-06-13
Originaltitel: Men
Storbritannien/USA, 2022
Regi: Alex Garland
Med: Jessie Buckley, Rory Kinnear, Paapa Essiedu, Gayle Rankin, Sarah Twomey, Zak Rothera-Oxley, Sonoya Mizuno
Genre: Drama, Fantasy, Skräck, Thriller
Svensk biopremiär: 2022-06-03
