Scarpetta (2026)

Senkommen serieskapelse om Scarpetta

Frågorna är många. Förväntningarna också – liksom farhågorna. Är det lönt att försöka göra någonting TV-mässigt av det här konceptet? Under en period i mitt liv plöjde jag igenom flera av kriminalromanerna om rättsläkare (eller är rättsmedicinsk patolog det allra mest korrekta?) Kay Scarpetta av Patricia Cornwell. Vilken för övrigt fladdrar förbi i någon minut som domare när Scarpetta svärs in i en scen i första avsnittet. Många detaljer kan analyseras om världsbilden och samhällsbeskrivningen, vilka perspektiv som framhävs och vilka som inte alls beaktas. Men visst var de spännande. Där misslyckades de nästan aldrig. I princip alla böcker i serien drog ihop sig till en nagelbitande final efter en generellt infernalisk intrig som utforskade det mänskliga psykets mörkaste skrymslen. Efterhand byggdes upp en relation till inte bara huvudpersonen utan en handfull individer i hennes krets. Men berättarperspektivet förändrades också efterhand. Tonen i böckerna likaså. Det som var mörkt från början blev ännu mörkare. Och huvudpersonen alltmer desillusionerad . Eller var det en övertolkning? Några år har passerat sedan jag senast besökte den här världen, inser jag. Scarpettas värld.

Hur mycket av detta finns kvar nu? Kommer något av handlingen att kännas igen och i vilken ände börjar de? Bara att kasta sig in och röna ut om det här är något bekant alternativt helt eller delvis nykomponerat stoff. Castingen är i alla fall av det slaget att man bör ge det här en chans. Nicole Kidman till att börja med. Premissen betonar att Kay är tillbaka på sin gamla post. Uppenbarligen har hon lämnat den under en period och i linje med förlagorna utspelas detta i residensstaden Richmond i delstaten Virginia.

De går i alla fall ut hårt, med vad som i detta partikulära universum kan klassas som en standardinledning. Ett bestialiskt mord har begåtts. Avklädd kvinnokropp med spår av stympning hittas invid järnvägen. Huvudpersonen kallas dit på obekväm arbetstid och tar sig an sin uppgift med den behärskning och luttrade blick som bara kan härröra från åratals erfarenhet av sådant de flesta antagligen skulle slippa att ha erfarenhet av.

Valda delar av den erfarenheten etableras genom tillbakablickar där en yngre version av den oförvägna experten på vad man kan ta reda på om döda människor (och hur de blev döda) presenteras. Strategiskt placerade skyltar i bild förklarar att nuläget betyder år 2026 medan den äldre tidslinjen hör hemma 1998. Något som inte tycks förändras mellan tidsplanen är att Scarpetta gärna röker i bilen på väg till brottsplatserna. Dessutom tycks fallen som undersöks i respektive era ha slående likheter. Sekvenser med grundliga obduktioner? Check. Den inledningsvis obekväma arbetsrelationen med mordutredaren Pete Marino? Jo. Det finns absolut bokrelaterade krokar att hänga upp sig på, även om det omgående verkar vara en bra idé att inte leta alltför grundligt i minnesarkivet från skrifterna. Men att Scarpetta själv är en personlighet som inte prioriterar varma och hjärtliga relationer med precis alla i sin omgivning, den komponenten tycks ha behållits.

Liksom den problematiska relationen med systern som har ett helt annat temperament och syn på livet. Här porträtterad av Jamie Lee Curtis, med något liknande avspänningskomisk funktion i den mer sentida fasen. Givetvis måste Benton Wesley vara med. En FBI-utredare som Kay däremot i böckerna bygger upp ett väldigt förtroligt förhållande till. Och så Lucy, den driftiga, närmast övermogna systerdottern, som i princip fostras av Kay och gör sin egen vindlande resa i romanserien.

Sade jag att vissa stråk i berättelsen är bekanta? Det tidigare tidsplanet bör åtminstone ha hämtat en del näring från ”Den osynlige”, första romanen i serien som släpptes redan 1990. Men under de decennier som förflutit har mycket hänt och det som tilldrar sig anno 2026 får man helt enkelt ta med ett öppet sinne. Även om få av karaktärerna i kärntruppen är exakt som jag själv skulle ha tänkt mig dem, är det som sagt inte ett gäng dussinskådespelare som rekryterats i rollerna. Men jag kanske dristar mig att hävda att Rosy McEwen i den yngre versionen av Scarpetta blir mer intressant än Nicole Kidman som äldre och mer luttrad (för att inte säga lätt cynisk) rättsläkare. Den här versionen av Pete Marino har definitivt genomgått justeringar, men den kanske rentav är mer underhållande än originalet? En som verkligen inte håller igen är Jamie Lee Curtis som den impulsiva, driftstyrda äldre systern. Tar hon i för mycket? Eller är det nödvändigt att kontrastera henne så här kraftfullt mot Kay?

Att obduktionsscenerna är återkommande och kanske i vissa ögon för utstofferade, kanske bör betonas. Men beskrivningen av brottsoffers tillstånd, lemlästade lekamlar och fixering vid detaljer av den sort som sadistiska seriemördare kan vara upphov till, det ligger helt i linje med böckerna. Här får även en AI, byggd på en nyligen avliden anhörig, en prominent roll att spela. Tämligen avancerad AI att döma av hennes interaktioner med omgivningen.

Så här mycket kan sägas: Scarpetta i serieformat är sällan småtråkig. Snarare vilt svingande, stundtals svajande mellan skarpslipad seriemördarjakt och ren såpopera. Hårdkokt kriminalhistoria och hysterisk relationsdramatik. Spelar alla i samma liga och på allvar i samma serie? Juryn är ute. Men det händer alltid någonting. Och vilket är mest fängslande, den tidigare tidslinjen eller den senare? Skulle vara väldigt intressant att veta hur de kom fram till den här angreppsmetoden. Nicole Kidman har väl varit personligt inblandad i att få till projektet överhuvudtaget och ville säkert gärna spela en huvudroll själv, men insåg att hon inte gärna kunde porträttera den yngre rättsläkaren.

En andra säsong utlovas. Och här återstår sannerligen många uppklarade affärer, inte minst relationsmässigt. Eftersom fokuset alltmer flackat mellan brottlösandet och den känslomässiga turbulensen inom framför allt en kvintett personer som bokläsaren redan byggt upp sin egen relation till och kanske inte riktigt känner igen här. Systern Dorothy har till exempel en betydligt större roll än i några av böckerna – vad jag kan minnas. Hur kommer fortsättningen att ta hänsyn till all denna litterära historik mellan vad som händer under Scarpettas första stora fall fram till det här troligen nyskapade nutidsplanet? Strukturen? Personligen ser jag gärna mer av Rosy McEwen som den yngre versionen av Kay, med utgångspunkt från några av de relativt tidiga romanerna. Men jag antar att man inte kommer att dumpa de mer kända och etablerade skådespelarna som dominerar i det andra tidsplanet. För absolut, far och son Cannavale som varsin upplaga av Pete Marino är mer karismatiska än man kan se framför sig att den litterära förlagans motsvarighet är. Mer TV-mässiga helt enkelt.

Det här är i det stora hela en storslagen röra med motstridiga komponenter och ingredienser som tycks blanda sig med varandra en smula obekvämt, försiktigt uttryckt, för att inte säga ibland nästan direkt kriga mot varandra. Ändå är resultatet svårt att slita blicken från. Och efter åtta avsnitt uppenbart upplagt för att publiken ska trängta efter att få veta inte minst svaren på några av de direkt akuta frågorna som ställs i slutskedet.

© Johan Lindahl
2026-05-14

Originaltitel: Scarpetta
USA, 2026
Regi: David Gordon Green Charlotte Brändström
Skapare/show runner: Elizabeth Sarnoff
Med: Nicole Kidman, Bobby Cannavale, Jamie Lee Curtis, Simon Baker, Rosy McEwen, Jake Cannavale, Hunter Parrish, Ariana DeBose, Tiya Sircar, Stephanie Faracy, Savannah Lumar, Anson Mount

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Amazon Snutserier

Ingår i följande teman

Sök