Firebrand (2023)
Naturalistisk historielektion med revisionistiska inslag
Ännu en omgång historisk fiktion placerad under perioden som i ett engelskt/brittiskt sammanhang brukar kallas Tudor-tiden. Kan det inte bli för mycket? Nej! Det är en sådan remarkabel mylla, en guldgruva att bara ösa ur. Egentligen finns det väl andra eror med lika många potenta intriger att exploatera efter behag. Men det här är absolut en av de mest näringsriktiga i det avseendet och definitivt en av de mest utnyttjade.
Men, går det att säga nånting nytt? Jo, det får jag nog ändå säga att de har gjort här. Vinkeln är inte den vanligaste; estetiken, bildspråket och tilltalet avviker en del från allfarvägen. Och, vilket jag återkommer till, konstnärliga friheter kan tas på många sätt. Den här varianten är i vissa avseenden nyskapande och otvivelaktigt intressant att analysera, men hade jag själv regisserat ”Firebrand” skulle jag inte dragit iväg ända ut hit. Exakt vart de drar tänker jag av recensionsprincipiella skäl inte yppa.
Det är inte så himla vackert. Glamouren är nedtonad, snarare framhålls det makabra och motbjudande. Utan att filmen egentligen innehåller särskilt mycket synligt våld. Men inramningen är nästan klaustrofobisk i långa stycken, med intrigerna som tar plats i hovet kring kung Henrik VIII och i det här fallet hans sjätte och sista hustru, Katherine Parr. Otvetydigt är det hon som ska föreställa huvudpersonen. Det tar i alla fall 25 minuter innan kungen själv visar sig i bild. Alicia Vikander har fått äran att porträttera den sista av de sex – överlevaren. Som i och för sig inte levde särskilt länge till efter det här eldprovet som man av flera källor frestas tro att det faktiskt måste ha varit; att tillbringa de sista, förmodligen ofta plågsamma, åren med en härskare som sett sina bästa dagar och vars hälsa tedde sig allmänt katastrofal efter 50-strecket. Hans berömda eller ökända bensår som hör till all historieskrivning värd namnet kring Henrik, är ett ständigt samtalsämne och illustreras lagom smakfullt vid återkommande tillfällen.
Överhuvudtaget gör Jude Law i rollen som kungen sitt bästa för att komma bort från sin gamla snyggingstämpel. Många kan säkert missa att det överhuvudtaget är han. Enligt vissa uppgifter smorde han in sig med någon specialsammansatt gegga för att dessutom dofta otrevligt under inspelningen och få till den rätta svårmodiga stämningen. Hur mycket det har påverkat skådespelarinsatserna och filmens karaktär i övrigt får de lärde svara på. Men det råder ofta en tryckt atmosfär, doppad i svart humor med många spetsiga dialoger.
En viktig aspekt under den här perioden i mitten av 1500-talet är det komplicerade religiösa klimatet i England. Kungen har visserligen valt att bryta med katolska kyrkan och skapa en ny nationell kyrka med sig själv som överhuvud. Men samtidigt som katolska motkrafter bekämpas ser man inte heller med blida ögon på de mer radikala protestanter som profeterar och vill genomföra en ännu friare ordning. Dit hör Anne Askew som i den här filmen framställs som barndomsvän till drottningen. Hon är rent revolutionär och tangerar gränsen för landsförräderi. Eller mer än så, förresten. De som vet historien, vet. Perioden krävde sina martyrer, men vilka som räknas dit beror på vilken sida skranket man står. Och hur du ser på den här konflikten i dag. Synen på kyrkan som institution, vilka böneböcker som fick användas och frågan om latin eller folkspråk vid förkunnelsen var viktiga. Jag tycker att den här filmen insett detta och tar ett seriöst grepp om just varför detta har sådan betydelse för utvecklingen.
Dessutom har berättarperspektivet betydelse. En återkommande speakerröst tillhör unga prinsessan Elizabeth. Hon, halvsystern Mary och halvbrodern Edward är alla föräldralösa av olika orsaker, men skildras här som mycket lojala mot Katherine; de ser henne som en mor, även om hon rent biologiskt inte fött fram någon av dem själv. Kungen som fadersgestalt imponerar inte direkt. Vid det här laget har han svårt att imponera på något sätt, men i filmens början försöker i alla fall fru nummer sex att vara tålmodig, stå vid hans sida, regera vid hans frånvaro och framhålla hans goda sidor. Katherine ser sig som utvald till uppdraget, även om hon egentligen är förälskad i en annan; en av bröderna Seymour som huserat i hovet under ett antal år. Så här finns en tydlig dimension av att offra sig från en större sak, tro på något närmast gudagivet uppdrag, någonting du helt enkelt ska genomföra. För landets bästa.
Att Katherine Parr hamnade i kniviga situationer och vid ett ett par tillfällen riskerade makens och statsöverhuvudets vrede och kanske sitt eget liv lär vara dokumenterat. Filmen framhåller allt mer den sidan och spetsar till det på ett sätt som är dramaturgiskt tacksamt och skapar genuin spänning i slutet, men upplösningen är som sagt en vattendelare. Jag ska inte säga att det rakt av ryker ett russin där – men det är då jag bestämmer mig för att det kanske trots allt får räcka med tre. Och i eftertexterna tycks manusförfattarna Henrietta & Jessica Ashworth nästan mer angelägna att framhålla det faktum att berättaren Elizabeth blev en av de mest långvariga drottningarna i landets historia, men att drottningen i den här filmen måste ha varit en stark förebild för henne. Det är i sig otvivelaktigt intressant. Hur storyn slutade för Katherine själv förväntas man antingen känna till själv eller ta reda på.
Filmen landar ändå på den övre halvan av filmatiseringar och dramatiseringar överhuvudtaget om perioden ifråga i min bok. Trots en del kritiska synpunkter kan jag applådera dess konstnärliga ambitioner samt inte minst den konsekventa påträngande naturalismen och speglandet av motsägelser i människans karaktär.
© Johan Lindahl
2026-05-10
Originaltitel: Firebrand
Storbritannien/USA, 2023
Regi: Karim Aïnouz
Med: Alicia Vikander, Junia Rees, Erin Doherty, Sam Riley, Eddie Marsan, Simon Russell Beale, Mia Threapleton, Jude Law
Genre: Drama, Historia, Politik, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2024-01-29
