Skruva den som Beckham (2002)

Politiskt korrekt men med svåremotståndlig groove

Unga engelska indiskan Jess - egentligen Jesminder, men ”det är bara mamma som kallar mig det” - har alltid gillat fotboll och jagat lädret med grabbarna i parken. Så långt är allt OK. Men plötsligt blir hon upptäckt av en jämnårig tjej från genuint brittisk arbetarklass och blir erbjuden att spela med damlaget Hounslow Harriers - i sig en synlig regnbågskoalition av raser. Hon accepterar gladeligen men stöter snabbt på patrull hemmavid. Good Indian Girls lär sig laga currygrytor innan de siktar mot stjärnorna och i Jess fall är framtiden utstakad inom juridiken. Hon riskerar alltså inte att bli för evigt fjättrad vid spisen, som man kanske fördomsfullt skulle utgå från som en premiss, men visst drar fotbollen mer än lagböckerna. Hon fortsätter spela i hemlighet och följer laget till och med till Tyskland för en turnering,men blir ertappad. Hennes syster är dessutom på väg att gifta sig och släkten är spänd...

...liksom Jess när hon fäster ögonen på den unge tränaren Joe som själv tvingats ge upp sin karriär på plan efter en knäskada.

Det är upplagt för intriger kring vänskap, systerskap, föräldraskap, generationsmotsättningar, svartsjuka och kulturbarriärer plus homofobi och ilningar av rasismen som trycker under ytan och kan komma fram i heta drabbningar på slagfältet.

Filmens trumfkort i fickan är en utlovad amerikansk talansgscout som ska dyka upp någon gång... och kan tänkas fylla samma funktion för den här filmen som Wilson Pickett för "The Commitments". I USA finns den för de mest ambitiösa tjejerna efterlängtade proffsligan. Där är ju damfotbollen snarast större än herrarnas variant.

I England har man såvitt jag förstår satt en ära i multikulturalismen och att låta olika etniska grupper utforma sina samhällen parallellt, medan exempelvis Frankrike hårdlanserat assimilationstaktiken. Den indiska kontingenten i England är också en av de större grupperna, vilket märkts mer och mer i mediala sammanhang - som i britcom-succén "Curry nam-nam" (varifrån några av den här filmens många birollsinnehavare kan kännas igen om man inte blinkar för ofta).

Stoltheten och självständigheten resulterar i högt satta mål och indiska barn i engelska skolor sägs vara statistiskt överpresterande gentemot genomsnittet. Särarten är viktig och förutfattade meningar om ”de andra” finns på fler sidor än en. Och det finns många sidor, vilket uppmärksammas med ett vaket öga av Gurinder Chadha. Filmen kan verka lätt banalt berättad och riktar sig nog främst till tonåringar på väg mot 20 och möjligen deras föräldrar. Men det finns många fina nyanser och demonerna lyser i sin frånvaro. Jess föräldrars värderingar har klart urskiljbara orsaker och den mest komiska karaktären blir mamman till Jess lagkamrat Juliette, oftast kallad Jules. Jules är kortklippt och tillskrivs ofta maskulina egenskaper av omgivningen. Pappan är den uppmuntrande när det kommer till fotbollsintresset medan mamman gör sitt bästa för att ”hänga med” men ideligen slår knut på sig själv i försöken.

- Det finns en orsak till att Sporty Spice är den enda i gruppen som inte har pojkvän, förmanar hon med allvar i blicken. Jess pappa å sin sida gav en gång upp sin cricketkarriär efter att ha blivit utfryst av de engelska spelarna. Han undrar varför Jess inte sätter upp något snyggare än ”den där flintisen” på väggen och syftar på - vem annars? - David Beckham.

Det skadar inte att ha visst grepp om fotbollshistoria och då särskilt engelsk för att uppfatta humorn. Som när tränare Joe (själv med irländskt blod i ådorna) tröstar sina spelare efter en snöplig förlust.
- Att missa en straffspark mot ett tyskt lag kommer naturligt för en engelsk spelare. Det är en stolt tradition.

Filmen är förutsägbar men ohjälpligt charmig. Allt rör sig obevekligt mot en final där både de yttersta konfliktorsakerna och upplösningen följer en väl använd mall. Men den sprudlande vitaliteten tar udden ur de flesta invändningar. Låt mig säga att det både narrativt och visuellt är ganska tacksamt att kryssklippa mellan ett indiskt bröllop och enavgörande fotbollsmatch.

Där kommer också en liten skimrande drömsekvens, som för tankarna osökt till sommarens flydda fotbolls-VM. Då florerade en skämtteckning i media av den argentinska frisparksmuren iförda diverse feminina attribut, som jag minns det en del av just den engelska psykologiska krigföringen. Kombinera detta med en inte helt vanlig Svensson och lägg till Puccinis aria ”Nessun dorma” (för övrigt framförd av Tito Beltrán) och låt fantasin flöda.

Filmen har överhuvudtaget en svåremotståndlig... ska vi kalla det groove? Blandar man allt från Basement Jaxx till Curtis Mayfield, Blondie, Texas och Nusrat Fateh Ali Khan i ett sprängfyllt soundtrack svänger det givetvis på fler sätt än ett.

Parminder Nagra i huvudrollen gör sin första riktiga långfilmsinsats och är en pärla. (”She will go far in this business, mark my words!” väser förmodligen någon profetiskt lagd professor i filmkunskap någonstans, med vitt uppspärrade ögon och ett menande finger mot stjärnhimlen). Föremålet för hennes fuktiga ögon när inte bollen är i spel, Jonathan Rhys Meyers, utstrålar en sådan hundlik hederlighet att det är svårt att tro att han faktiskt mördat Liam Neeson (i Neil Jordans biografiska drama "Michael Collins" 1996). Men det var bara en parentes.

Helheten har inte riktigt samma finessrikedom och fingertoppskänsla som "Monsunbröllop" som delvis vurmar för samma publik, men är mognare. 'Den roligaste engelska komedin sedan "Bridget Jones dagbok"' tycker jag mig ha läst någonstans och det stämmer väl inte riktigt heller. Det har kommit ganska mycket bra därifrån senaste året, inte minst "Om en pojke". Och filmer med liknande tema och temperament, som "Jalla! Jalla!", har det kommit allt fler och bättre av även från Sverige.

Men sevärda filmer om fotboll finns det fortfarande inte för många av. Det är ju - professionell damliga eller ej - inte USAs nationalsport,så någon direkt draghjälp därifrån kan vi nog inte räkna med. Det fria fältets schack lämpar sig mer för dramatik än vad Hollywood inser och med den nya globala konstitution drömfabriken påstås ha borde de väl vakna upp och glömma golf och baseboll. Där är kvoterna fyllda sedan länge. Men - vid närmare eftertanke är det visst amerikaner inblandade i den här produktionen, så kanske har de redan...

"Skruva den som Beckham" är lätt att kalla politiskt korrekt. Den tummar på alla de rätta strängarna men är definitivt en av de filmer från detta terrorskuggans tunga år som ger mest hopp om livet och mänsklighetens förmåga till fredlig samexistens - i en tid när det verkligen ser ut att behövas. Ingen tungviktare till film men det är inte svårt att bli lättare om hjärtat.

© Johan Lindahl
2002-11-26

Originaltitel: Bend it like Beckham
USA/Storbritannien/Tyskland, 2002
Regi: Gurinder Chadha
Med: Parminder K. Nagra, Keira Knightley, Jonathan Rhys-Meyers, AnupamKher, Archie Panjabi, Shaznay Lewis, Juliet Stevenson, Shaheen Khan

Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2002-10-25
Teman: Fotboll

Ingår i följande teman

Sök