Nosferatu (2024)

Lite för mycket av allting på ett bra sätt.

Dracula. Men inte. Inte officiellt. Det var väl så det började när den tyska filmklassikern tillkom för över 100 år sedan. Ett sekel. Regissören F. W. Murnau hade – om jag förstått rätt – inte lyckats tillskansa sig rättigheterna till den uppmärksammade romanen av Bram Stoker, i sin tur byggd på diverse myter och förlagor och en idévärld som var i omlopp sedan hundratals år. Finns det människor som inte riktigt är människor och är ute efter andra vanliga dödliga människors blod för att överleva?

Sedan den filmatiseringen har (som de flesta intresserade vet) ett otal dramer baserats på i princip samma berättelse eller utvecklingar och utvikningar från den. Hur många exakt? Håller någon räkningen? Just ”Nosferatu” som följer ett mönster från Bram Stoker men ändrat alla namn och en del annat, filmades även i slutet av 1970-talet på tysk mark av självaste Werner Herzog. Robert Eggers väljer också ett tyskt sammanhang, men med engelska som huvudspråk. Regissören har på några få filmer etablerat sig som en auteur vars främsta signum är stämning och storslagna scenerier. Att intrigen fullständigt ska hänga ihop i alla stycken har väl aldrig varit huvudsaken. Eggers har också hittat sina favoriter i skådespelarfacket och några av dem syns återigen framför kameran. Men framför allt syns Lily-Rose Depp, som jag tidigare faktiskt sett väldigt lite av, men rakt av imponerar väldeliga. Ålderdomligt ord, men det här är också en film som behåller en ålderdomlig prägel. Högdragna dialoger uttalas med stort allvar och en vokabulär som troligen inte är vardagsmat för alla nuvarande levande varelser. Och varför inte? Allting är noggrant uttänkt; jag har svårt att föreställa mig att någonting på inspelningsplatsen improviserades fram i stunden.

Här är det en ung medarbetare på en fastighetsbyrå (eller hur det ska definieras) vid namn Thomas Hutter som högst motvilligt ger sig ut på en resa i arbetet och lämnar sin fru Ellen ensam medan hon plågas av mardrömmar, hallucinationer och visioner om en osäll framtid. Väl framme i Transsylvanien är han närmast lamslagen av kulturkrockar, ett okänt språk liksom de till synes helt ologiska ritualer och beteenden han bevittnar. Lokalbefolkningens varningar om att han verkligen borde hålla sig borta från greve Orlok som han närmast blivit beordrad att besöka, visar sig välmotiverade. Kråkslottet är verkligen en ogästvänlig boning och en värld han hade velat slippa möta. Greven skulle gärna vilja byta ut hemvisten mot ett annat residens i unge Thomas egen hemstad. Ett uppenbarligen ungefär lika förfallet sådant.

Greve Orlok som förlorat de flesta mänskliga drag porträtteras av en Bill Skarsgård – jo, det är tydligen han – i princip helt oigenkännlig under lager av makaber makeup, med en intonation och artikulation som verkligen markerar det annorlunda, något närmast frånstötande, stelbent och skräckinjagande. Det här är en vampyr som är den minst potentiellt förföriska och attraktiva man kan tänka sig, särskilt i jämförelse med hur allt fler porträtteringar av den här mytiska figuren sett ut på senare år. Ändå tycks han bemästra förmågan att just förföra och manipulera även på distans. Om alla uppskattar den här så utpräglat främmande och kantiga, men definitivt respektingivande på sitt sätt, versionen av Den Odöde är kanske inte självklart. Han kan verka skrattretande eller helt obegriplig. Men här finns en kännbar tyngd och ett konsekvenstänkande. Robert Eggers har liksom bestämt sig för att hans vision ska sticka ut; filmen ska vara metodiskt mörklagd och miserabel med en stämning som förebådar att det kanske inte finns något riktigt lyckligt slut på det här. Som det trots allt gör i flera andra tolkningar. Hur ska den här rena ondskan bemötas, eller något som rentav går bortom ondska – och vilket pris måste betalas?

Nicholas Hoult är den unge och i sammanhanget naive mannen som vill göra rätt för sig, som förmodligen är en god man men inte inser riktigt vad som måste göras även när han konfronterats med det nästintill onämnbara. Emma Corrin och Aaron Taylor-Johnson gör genuina birollsinsatser, Ralph Ineson som även arbetade med Eggers i ”The Witch” gör en möjligen tidstypisk läkare på ett närmast oklanderligt sätt, medan Willem Dafoe inte helt överraskande tilldelats uppgiften som utagerande och excentrisk vampyrjägare, säg motsvarigheten till Anthony Hopkins i Coppolas ”Dracula”. Men som sagt, Lily-Rose Depp har det mest krävande jobbet av alla och investerar en nästan osannolik inlevelse i rollen som den unga hemsökta Ellen vilken finner sig utsatt för krafter som går utanpå vad de flesta andra i omgivningen klarar att acceptera vidden av.

Så även om balkarna är bekanta i bygget och du kan tro dig känna igen berättelsen och ungefär vilken karaktär som motsvarar vem i de tolkningar du tidigare sett, tillkommer ett extra lager av ovisshet. I kombination med den patenterade eggerska visuella pretentionen att helst illustrera lite mer av allting än alla andra om så är möjligt, skapas en speciell svårförglömlig helhet.

© Johan Lindahl
2025-11-29

Originaltitel: Nosferatu
USA, 2024
Regi: Robert Eggers
Med: Lily-Rose Depp, Nicholas Hoult, Bill Skarsgård, Aaron Taylor-Johnson, Willem Dafoe, Emma Corrin, Ralph Ineson, Simon McBurney, Jordan Haj
Jordan Haj, Katerina Bila

Genre: Fantasy, Mystery, Skräck
Svensk biopremiär: 2025-01-03

Relaterat: Nosferatu (1922)

Sök