The Lost Bus (2025)
Hett och hyperrealistiskt om hotade barn och oanad heroism

Organiserat kaos. Om det är vad du söker, slå en signal till Paul Greengrass. Han vet. I trilogin om agent Bourne – tja, det var väl först en sammanhängande trilogi innan den förlängdes. Eller ”United 93”. Eller skildringen av ett Irak efter USA:s invasion och ett antal andra exempel. Han kan få saker att hända på skärmen. Inferno. Där du verkligen får en känsla av panik, allmän röra och akut livsfara, där det egentligen kan vara svårt att uppfatta precis vad som händer och orientera sig i terrängen, men det ändå är tillräckligt tydligt vad insatserna är. Den här gången har han fått i uppdrag att skildra en händelse vars detaljer jag inte helt kan svara för när det gäller sanningsenligheten. Men att småstaden Paradise i Kalifornien i november 2018 drabbades av en plötslig och väldigt våldsam men kanske förutsebar storbrand som utplånade stora delar av samhället, det är väl dokumenterat.
Här är det som i ett klassiskt återkommande filmtema, en frånskild farsa som har svårt att få familjelivet, sina allmänna ansvarsområden, arbete och i princip allting att gå ihop. Kevin (Matthew McConaughey) verkar ha tappat hoppet om tillvaron i stort men fortsätter kämpa sig fram, han kämpar verkligen. Och ler aldrig. Är han utdömd av alla? Naturligtvis kommer han i det här sammanhanget att få chansen att ta fram sina verkliga kvaliteter. Också ett fundamentalt filmtema. När myndigheter och andra börjar inse att en total katastrof håller på att inträffa, människor är i fara och inte minst barn, då är han plötsligt sista utvägen. Ett antal övergivna förskolebarn ihop med lärarinnan Mary (America Ferrera) ska forslas vidare till en annan uppsamlingsplats, men medan lågorna intensifieras och trafiken med dem kommer förutsättningarna att ändras radikalt flera gånger om. Scenariot som utvecklas ser ut som skräddarsytt för just Paul Greengrass. En dos vardagsrealism, sedan eskalerande hotbilder och snabba växlingar mellan olika scener när alla försöker förstå vidden av det som inträffat. Några mer handlingskraftiga medborgare som förmår fattar de rätta besluten och andra mer marginella figurer, som i vissa fall kanske bär ansvar för problemet och inte är till någon större hjälp när det verkligen kniper. Men Kevin, den härjade och olycklige vikarierande busschauffören i samråd med den ordningsamma, närmast pedantiska och plikttrogna lärarinnan och ett tjugotal alltmer panikslagna barn är ändå fokus för handlingen. Allt är iscensatt med närmast bokstavligt elektrifierande energi och en definitiv känsla av att det här kan vara 'end of the road' flera gånger om. Men så kan ju inte en berättelse som den här sluta, särskilt inte om den är hämtad ur verkligheten – eller hur?
Stor filmkonst? Viktigaste frågan? Spännande är det om inte annat. Flera standardiserade komponenter men ändå en vinnande formel där någon annan kunde ha gjort det här mer kliniskt och hamrat hem klyschorna men inte fått till samma hyperrealism. Allt är icke fullkomligt och Greengrass har naturligtvis gått till filmhistorien redan i sin livstid på grund av andra meriter än det här, men jag är ändå imponerad. Slutligen ganska berörd också. Och då har väl en sådan här film uppnått sitt syfte.
© Johan Lindahl2025-11-14