Deep Cover (2025)
Vanlig hederlig underhållningsfaktor.

Överpretentiös aktörsaspirant som fastnat i reklamfilmsträsket. Hunsad kontorsslav med begränsad social smidighet samt en amerikanska med utgående visum, vilken också tänkt sig en karriär på scen eller något större, men främst försörjer sig genom att ordna kurser i improvisationskomedi. Den eklektiska trion har ögonen på sig när en luttrad London-polis värvar dem för ett litet undercoveruppdrag. Genom deras mer eller mindre fyndiga och välbetänkta improvisationsförmåga blir uppdraget snabbt någonting större. Och farligare. Som de gärna skulle dra sig ur – men nu är de fast.
Utvecklingen eskalerar snabbt. Och här finns väl några logiska luckor. Men det gör inte så mycket när det är frågan om en utpräglad kriminalkomedi. Låt vara en sådan med vissa markant makabra inslag, som dock inte överbetonas. Det potentiellt mest slafsiga och tillspetsade behandlas förvånansvärt uppfinningsrikt för att framhäva just komedin. Och där fungerar det. Det är påfallande ofta väldigt roligt. Det här är en film där man redan från början anar att det kan bli svårt att uppehålla det tempo och den idérikedom som första halvan demonstrerar. Och visst blir det lite mindre egenartat och mer fäst vid standardlösningar när allt ska rullas ihop. Men det förekommer påfallande få longörer och döda punkter och framför allt har trion Bryce Dallas Howard, Nick Mohammed och Orlando Bloom en slående kemi när de mejslar ut sina vitt skilda karaktärer, vilka av naturliga måste forma nya karaktärer för uppdraget, men börjar bli vilsna i vilka de egentligen är.
På andra ledande poster ser vi andra som inte heller är några duvungar och i princip har
gravitas bara genom att visa sig, som Sean Bean och Ian McShane. Slutresultatet bryter inte mycket ny mark, men är fullt fungerande förströelse och förlustelse med rappa repliker, kärv humor som inte överarbetas så mycket att den blir påfrestande eller ansträngd utan är skickligt anpassad till skådespelarna och vad de gör bäst. Möjligen går de alltså aningen mer på räls i slutskedet, men helheten är en kanske paradoxalt upplyftande liten skröna som kunde ha regisserats av exempelvis en Guy Ritchie, men vid rodret finns en herre vid namn Tom Kingsley, vars namn inte ringer några direkta klockor för min del. Tydligen har han främst huserat i TV-seriesammanhang hittills. ”Deep Cover” går inte direkt på djupet någonstans. Men den täcker upp för sin brist på just fördjupande analyser med vanlig hederlig underhållningsfaktor.
© Johan Lindahl2025-06-27