Lee (2023)

Traditionell men påträngande

Hon verkar ganska trött och bitter. Många år efter de händelser som filmen sedan kommer att fokusera på. Hon intervjuas av en yngre nyfiken reporter som försöker tränga igenom den karga ytan och lirka fram hennes livsberättelse. Och det kommer han naturligtvis att få. För den här filmens skull om inte annat. Det handlar om Lee Miller, som jag själv hade väldigt begränsade (om än några) kunskaper om, innan hennes namn började diskuteras i samband med att filmen släpptes i fjol. Hon tog sig fram i kulturvärlden, var lite av en kosmopolit och vistades på olika håll i Europa, arbetade som modell med mera. Men hon skulle komma att hitta sitt livs verkliga kallelse i krigets högst ogästvänliga, oglamourösa verklighet.

När Lees (Kate Winslet) bakgrund introduceras är det dock i sällskap med mestadels levnadsglada, bohemiska fransoser som visserligen diskuterar vad som pågår i närliggande Tyskland under 1930-talet men kanske inte riktigt inser – för hur många gjorde det – vad som verkligen väntar bakom hörnet. Mitt i idyllen introduceras den distingerade men aningen reserverade engelsmannen Roland Penrose (Alexander Skarsgård). Om än första mötet handlar om att spana in och analysera varandras egenheter, så är det ingen sensation att de snart är djupt involverade i varandras liv.

I London etablerar sig de båda konstnärssjälarna och åtminstone han har en uppgift att utföra när kriget verkligen drar in på knuten. Att ta fram kamouflagemetoder för militären. Men Lee letar sig fram och får in en fot på ett modemagasin efter vissa ansträngningar. Men hur ska hon verkligen, verkligen kunna göra skillnad, något på allvar meningsfullt? Så kommer en annan man att utöva inflytande över hennes liv, åtminstone på professionella planet. Han heter David och ut på fältet bär det. Det är dit de vill, där det verkligen händer. Som kvinna har hon vissa hinder att övervinna för att komma ut till fronten. Åtminstone är det knepigt att få britterna att ge henne det förtroendet, men hon är trots allt amerikan och hennes landsmän kanske kan ordna ett knäck i hetluften?

Franska Normandie, våren 1944. Ringer några klockor? Bland rekryter och officerare, mörkbruna tält, fältsjukvårdare och tätt sammanpackade sängar med skadade soldater hittar hon sin nya kallelse utrustad med – är det en Hasselblad? Nej, senare i filmen etableras det vara en Rolleiflex. Givetvis. Men den oförvägna Lee Miller får faktiskt chansen att komma ännu närmare, kanske närmare än hon själv tänkt sig. Närmare den verkliga förödelsen. Och faran. Hela erfarenheten blir en ögonöppnare på flera sätt för den nykläckta krigsreportern. Hur det verkligen är när kulorna viner omkring dig. Hur misstänkta förrädare eller landssvikare behandlas, exempelvis hur franska kvinnor som haft förhållande med tyskar skambeläggs efter befrielsen. Liksom att mängder av människor bara försvunnit, förts bort under den nazistiska ockupationen och forslats med tåg till okänt öde.

Filmen är till stor del traditionellt berättad. En filmisk biografi, biopic med flera igenkännbara drag. En dynamisk och karismatisk personlighet i centrum. En person som samtidigt måste göra en resa och vinna nya insikter, möta utmaningar och förändras i processen. Lyftet rent filmiskt är när Lee och kollegan David Scherman (lite överraskande spelad av Andy Samberg) ger sig av längre inåt kontinenten där kriget sägs vara slut men spåren av det fortfarande är obarmhärtigt uppenbara. Likhögar i koncentrationsläger och övergivna tågvagnar, utdelning av bröd till utsvultna överlevare. Och mitt i allt ett besök i ett berömt badkar som fram till nyligen tillhört ledaren för det stortyska Tredje riket.

Ramhandlingen i sig innehåller en smärre twist. Och filmen som ska bygga på en bok av huvudpersonens son kretsar kring teman som att söka svar i det förflutna, sådant i familjen som man önskar sig ha vetat om tidigare. I det här fallet är filmens tydliga ärende att sätta strålkastarljuset på en person som visserligen upplevde uppmärksamhet, men kanske inte tillräckligt och inte fick det erkännande hon förtjänade under sin livstid.
– Om dina bilder inte är tillräckligt bra, så är det troligen för att du själv inte är tillräckligt nära.
Någonting sådant ska en annan legendarisk fältfotograf ha sagt, vill jag minnas: Robert Capa. Och det här är en film som bokstavligen betonar hur en kvinna som söker mening och syfte, tvingar sig vidare i det okända för att konfrontera obehagliga sanningar, dokumentera dem för omvärlden och kanske inte minst eftervärlden. Det sistnämnda fortsätter vara en nyckelfråga. Hur det förflutna bevaras, hur historien sedan skrivs och eventuellt skrivs om beroende på historieskrivarnas egna intressen.

Filmen ”Lee” exponerar på det sättet flera underliggande frågeställningar. Om civilisationen, om människans natur och vår oförmåga att konfrontera verkligheten som den är. Kate Winslet är, inte helt sensationellt, utmärkt på att uttrycka nyanserna och förändringsprocessen hos en huvudperson många av oss (inklusive mig själv) inte visste så mycket om innan.

© Johan Lindahl
2025-07-06

Originaltitel: Lee
Storbritannien/USA/Ungern/Australien/Singapore, 2023
Regi: Ellen Kuras
Med: Kate Winslet, Alexander Skarsgård, Andy Samberg, Marion Cotillard, Andrea Riseborough, Noémie Merlant, Josh O'Connor, James Murray, Samuel Barnett

Genre: Drama, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2024-09-27
Hemmabio: 2025-03-21
Teman: Andra världskriget Journalister

Ingår i följande teman

Sök