Emilia Pérez (2024)

Besynnerlig men minnesvärd musikal på mexikansk mark

Har det blivit en tävling; vem hatar mest? Efter en runda välvilliga recensioner och ett antal nomineringar till Oscar kom bakslagen i snabb följd. Plötsligt verkade den officiella sanningen vara att det här är en ”Green Book”. En av de i förstone entusiastiskt hyllade filmerna som sedan måste sänkas, tas ner på jorden och skickas in i evigheten i sällskap med de där som ’inte borde…’. De som inte förtjänade en plats i rampljuset. Men vad av allt detta är sant?

Är det en dålig film? Nej. I det mesta är den faktiskt riktigt bra. Min sanning, som det brukar heta numera. Efter att till slut ha sett den, i förbigående sagt ihop med två mexikanskor som bidragit med expertkunskaper i berörda ämnen, menar jag att ”Emilia Pérez” är en film absolut värd att åtminstone se innan man dömer. Den försöker vara flera saker på en gång och slår an strängar som alla inte kommer att älska förbehållslöst. Hela den globala menigheten behöver inte uppskatta vad de försöker göra; en form av musikal som berättar om ett ovanligt människoöde (fiktivt så långt jag vet) med flera originella idéer som bara i sig gör filmen intressant i min bok.

Stilistiskt för den tankarna till ”Annette”, den härligt kufiska musikalen tonsatt av de excentriska bröderna i gruppen Sparks och med en fransk regissör vid rodret. Just det, fransk regissör. Det har viss betydelse i sammanhanget. Här finns ett sätt att närma sig materialet som för mig framstår som väldigt… franskt. Utan att kunna sätta fingret på eller precis formulera exakt vad detta består i. Men det är det. Franskt. Även om större delen av handlingen utspelas i Mexiko. Ett Mexiko med inslag av det många kan ha hört talas om i form av sociala spänningar, osäkerhet och orättvisor. Så mycket ska bakas in: korruption, karteller och medföljande våldsamheter, ett rättssystem där man kan köpa sig fram, misogyni och inte minst alla försvunna människor; framför allt kvinnor från olika delar av landet. Till detta läggs en historia om transition: en man som vill förändra hela sitt liv och försvinna från det gamla, konkret genom att bli kvinna och fullständigt byta identitet. Men är det samma sak som att byta personlighet och bli en annan individ?

Uppenbarligen förekommer flera inslag här som lyckats förarga stora delar av publiken i någon form. Men är det en speciell film med ett eget språk och uttryck som testar sig fram på ett ganska djärvt sätt för att berätta sin historia? Ja.

Grundpremissen: biträdande advokaten Rita (Zoe Saldaña) tvivlar på vad hon egentligen håller på med professionellt, när hon plötsligt får ett erbjudande hon inte kan tacka nej till från Manitas, en av landets mer ökända kartellbossar, förmodligen ansvarig för en ansenlig mängd lidande och död. Något han vill frikoppla sig ifrån. Manitas har blivit något han inte ville. Och nu vill han något annat. Ritas uppdrag blir att hitta någon som diskret hjälper honom med den övergången och ger honom ett nytt liv som henne. Som Emilia Pérez. Pengar är inga problem. Uppdraget utförs och de inblandade går åt var sitt håll. Den före detta kartellbossens familj skickas iväg till skyddat boende i en annan del av världen. Men efter några år söker Manitas i sin nya identitet upp Rita i London med ett nytt uppdrag.

Det handlar om återförening med familjen och ett återvändande till Mexiko incognito. Rita dras in i något helt nytt, som rådgivare till Emilia när denna antar en helt ny mission: att kämpa för de familjer som förlorat sina närmaste i landets permanent pågående drogrelaterade konflikter. Många oskyldiga har hamnat i skottlinjen och dödats eller försvunnit. Samtidigt ska hustrun och barnen till den forna kartellbossen vänja sig vid ett nytt liv ihop med den tidigare okända släkting som kallar sig Emilia.

Rörigt? Är det rakt av sannolikt och ska man se det här som ren socialrealism? Nej, filmen följer alltså till stor del musikalens regler samtidigt som många problem som skildras är uppenbart autentiska. Det är vad det är. Musiken är en ständig ingrediens, en drivande kraft i berättelsen. Kanske inte med stora shownummer i första hand men med pådrivande, staccatoliknande repetitiva fraser och ett ofta suggestivt anslag. Färgstarkt och fantasifullt och ofta dubbeltydigt. Det krävs av betraktaren själv att bedöma om Emilia har genuint ärliga avsikter och är någon som verkligen vill förändra sitt liv, liksom om det här är ett legitimt sätt att beskriva svåra samhällsproblem. Det rör sig i alla fall stadigt framåt under strax över två timmar mot en oviss avslutning, för det är aldrig självklart hur det här verkligen kommer att knytas ihop – vilket genererar en spänning, en nerv som är till filmens fördel.

Självklart är helheten ett stundtals lätt vansinnigt projekt som du kan rikta rättvis kritik mot, men jag uppfattar det som om man ändå lyckas rikta strålkastarljuset mot mörkare sidor av verkligheten med aningen ovanliga grepp. Av musikalnumren är det framför allt ett segment på en plastikkirurgiklinik någonstans i Asien som sticker ut med sin absurdism, liksom när Zoe Saldaña river av en kaskad anklagelser mot det mexikanska etablissemanget under en välgörenhetsmiddag, en scen som tilldrar sig i två parallella plan simultant. Vad som verkligen händer på middagen och hennes pågående inre uppgörelse med samhället där hon själv lever och verkar.

Karla Sofia Gascón i rollen som bossen Manitas och Emilia lyckas göra sin roll trovärdig under omständigheterna och att hon sedan hamnat i blåsväder (på grund av i första hand gamla tweets) är en annan historia som inte har så mycket med filmen att göra. Om Selena Gómez är fullt ut trovärdig i sin roll kan givetvis diskuteras, men hennes växlingar mellan spanska och engelska som ibland svajar åt båda hållen är kanske inte helt ovanlig i gränsområdet mellan Mexiko och USA, enligt min egen handplockade mexikanska expertpanel som själva är uppväxta just vid den gränsen.

Hata eller älska, eller något mittemellan. ”Emilia Pérez” är definitivt en besynnerlig, men på många sätt ändå minnesvärd film i en form som fler borde försöka sig på. Om de vågar.

© Johan Lindahl
2025-07-20

Originaltitel: Emilia Pérez
Frankrike/Mexiko/Belgien, 2024
Regi: Jacques Audiard
Med: Zoe Saldaña, Karla Sofía Gascón, Selena Gomez, Adriana Paz, Edgar Ramírez, Mark Ivanir, Eduardo Aladro, Emiliano Hasan, Gaël Murguia-Fur, Tirso Pietriga

Genre: Drama, Kriminalfilm, Musikal, Thriller
Svensk biopremiär: 2025-01-10
Hemmabio: 2025-03-25

Sök