The Apprentice (2024)

Potent om blivande president

Alla förväntades veta vem han var. Eller ha mer detaljkunskap om vad som gjort honom berömd. Själv hade jag väldigt ytliga uppfattningar om vem den där åldrande miljardären egentligen var och vad han representerade. Året måste ha varit 2015 – alltså tio år sedan nu – när han första gången gav sig in i racet för att leda världens mäktigaste nation. Ingen verkade tro att han på allvar skulle ta sig hela vägen fram, kanske inte ens han själv. Men att döma av vilka uttalanden kandidaten kläckte ur sig och vilka signaler han överhuvudtaget skickade ut borde han väl ändå inte kunna bli president, eller? Komiker och andra tyckte påfallande ofta att underhållningsvärdet på presidentkampanjen höjdes när han gav sig in i leken. Visst, han hade väl någon egen typ av TV-såpa där han anställde och sparkade folk på löpande band. Och han hade något med fastigheter att göra. Ungefär så mycket hade jag klart för mig. Men annars, varför skulle jag bry mig om vem den här personen var? Efterhand blev det tydligt att man helt enkelt var tvungen att lära sig mer. Och så har det fortsatt.

Är det verkligen attraktivt som koncept att lära sig mer om hur Donald Trump blev den Donald Trump vi känner i dag, via ett ödesdrama som fokuserar främst på hans tid som ung aspirerande fastighetsmagnat? Ivrig att imponera på sin krävande patriark till far, med en bror som föraktas av fadern och börjar förakta sig själv alltmer. Hur han lär känna sin första fru och allt mer fjärmas från henne, samtidigt som den verkliga kärnan i filmen kretsar kring hur han hittar sin mentor och lär sig viktiga levnadsregler. Kan allt det här verkligen vara uppbyggligt? Kanske inte. Men spännande? Absolut. Om filmen heter ”The Apprentice” och är gjord med den pulserande energi som Ali Abbasi lyckats ingjuta. Regissören bakom ”Gräns” och ”Holy Spider” har verkligen hittat ett språk, en angreppsmetod. Filmen flyger fram. Hur mycket är bevittnat och dokumenterat och hur mycket är ren spekulation? Det känns i alla händelser som om stora delar av det här mycket väl kan vara – sant. Att Sebastian Stan väljer att underspela snarare än utagera överdrivet är en styrka i sig. Det här är en person som fostras att ta allt större plats, att ha allt större självförtroende och som visar sig vara lojal mot nästan ingen förutom sig själv. Alla andra tycks utbytbara.

Men nyckeln är relationen till Roy Cohn, en under flera decennier framgångsrik advokat och opinionsbildare i USA. Det refereras till hans konkreta inblandning i rättegången mot makarna Rosenberg under kalla krigets hetaste år, paret som åtalades för spioneri och landsförräderi och båda avrättades. Cohn får saker gjorda. Han kan köra över folk totalt, sätter upp sina egna regler och gör allt för att vinna. Han har sina egna hemligheter (kanske inte så hemliga för alla i omgivningen) men har framförallt kontakter och fattar tycke för unge Donald. Levnadsreglerna är att attackera och attackera, aldrig erkänna misstag och framför allt: aldrig erkänna sig besegrad. Jo, allt det här är fullständigt logiskt sett i perspektiv.

Flera repliker känns lätt profetiska i det avseendet att de sannolikt är retroaktivt färgade av vår nutida förståelse av Trump. Vad har han verkligen sagt och inte och hur viktigt är det? Om man inledningsvis kan känna någon form av sympati för honom och förståelse för hur hans behov av självhävdelse och att lyckas i egen rätt är så avgörande, framstår han efterhand alltmer som ett själlöst skal med bara några enkla mål i livet: att vinna. Och vinna igen. Bli större än livet självt och framför allt större än omgivningen. Allt annat är underordnat. Och allt framställs på ett paradoxalt subtilt sätt, samtidigt som filmen är närmast actionpackad i sin skildring av först ett osande 1970-tal med ett neddekat New York i behov av investeringar och upprustning, samtidigt som korruptionen verkar allomfattande och mogen att exploateras av någon som just Donald Trump, vägledd av en mästare i manipulation som Roy Cohn.

Musik och tonspråk, bildspråk och allting glider över in i ett glittrande 1980-tal med tydliga hänvisningar till att det är Ronald Reagans era, med betoning på att göra USA – just det – fantastiskt igen. Frihet att investera och exploatera. Det visuella uttrycket är livligt; scener med dekadent nattliv, hänsynslösa affärsmetoder, ren utpressning och konsten att bygga ett varumärke avlöser varandra i rask takt. Rimligtvis måste det finnas väldigt många fler detaljer som kunde ha skildrats, men rensats ut för att hålla narrativet så koncentrerat och drivet som möjligt.

Sebastian Stan blir mer och mer övertygande. Det här är något slags återhållen stilstudie med skruv där huvudpersonen successivt blommar upp, verkligen karskar till sig och tror på sin egen propaganda. Från osäker fåfäng finansvalp i skuggan av en dominerande far, till en maktspelare som hunsar sin egen familj, ignorerar sin fru och även distanserar sig från sin läromästare. 1980-talets begynnande aidsepidemi har sin plats i sammanhanget. Musikaliskt får Baccara, New Order och andra tidstypiska alster från perioderna som berörs slå han tonen.

Jeremy Strong från ”Succession” gör också ett fascinerande porträtt av läromästaren. Han är tillknäppt, men verbalt brutal, extremt kontrollerad och helt klart en hycklande figur i sin hänsynslöshet eftersom han inte är öppen med sin egen livsstil. En man som lämnat många sargade människor i sin väg men samtidigt inte själv kan vara osårbar hur länge som helst.

Noterbart i eftertexterna är vilken lång lista av namn på personer som på något sätt stöttat inspelningen som rullar fram. Finansiering och distribution lär ha varit svårartad på grund av mångas rädsla för ämnesvalet. Här anges även att många stött filmen anonymt. Oavsett vilka de är, har även de bidragit till en fängslande film som faktiskt har något att säga om vägen till framgång och vad som kanske måste offras på vägen. Till exempel vanlig anständighet och samvete, om du hade några sådana egenskaper från början.

© Johan Lindahl
2025-06-06

Originaltitel: The Apprentice
Kanada/Irland/Danmark/USA, 2024
Regi: Ali Abbasi
Med: Sebastian Stan, Jeremy Strong, Martin Donovan, Maria Bakalova, Catherine McNally, Charlie Carrick, Mark Rendall, Ben Sullivan

Genre: Drama, Historia, Politik
Svensk biopremiär: 2024-10-11
Hemmabio: 2025-03-21

Sök