Adolescence (2025)

Världen är en svår plats

Allting viktigt som kan sägas om ”Adolescence” har redan sagts av någon. Tror jag. Miniserien som skakat om Storbritannien liksom delar av omvärlden och redan stämplats som ett av 2025 års underverk i TV-format, kanske bäst av allt redan knappt halvvägs in i ett år som överhuvudtaget visat sig lagom omskakande. Är det förtjänt? Jag tror det. Vissa verk oavsett medium går lite utanpå allt annat. De kräver, men ger väldigt mycket tillbaka.

Är ämnet avgörande? Socialrealismen och de ofta häpnadsväckande skådespelarinsatserna? Det faktum att vart och ett av de fyra drygt timslånga avsnitten tycks (och ska vara) filmade i en enda lång tagning? Något som man i stunden kanske inte ens har tid att reflektera över. Är det skildringen av de sociala mediernas mörkare sidor och konsekvenserna av deras allsmäktighet i vardagsexistensen? Eller allt sammantaget?

Ett brott har begåtts. Polisen stormar in i ett brittiskt hem, den där kanske typiskt brittiska varianten av radhus eller hur det nu ska definieras. Alla är chockade. Mamman, pappan, storasystern och den trettonårige yngre brodern som misstänks för något mycket allvarligt. Det måste vara ett misstag. Men i den första timmen rullas just brottet upp, rutinerna när polisen processar en misstänkt som i det här fallet är så ung, vilket ställer allting på sin spets och kräver särskilda protokoll. Det är minutiöst, påträngande och chockerande. Kanske framför allt på grund av alla dessa rutiner som ändå finns där för just sådana här tillfällen.

Att gå igenom mer i detalj vad varje enskild episod behandlar är möjligen att avslöja för mycket, men ett avsnitt utspelas på den berörda skolan, ett på en anstalt eller en typ av förvaring med ett intensivt samtal mellan en ung pojke och en kvinnlig psykolog (kanske 2025 års starkaste enskilda TV-timme hittills) medan det sista fokuserar på familjen vi lärde känna i första avsnittet. När det gäller ren händelserikedom och hyperintensitet är det första avsnittet svårslaget. Rytmen varierar avsnitten sinsemellan, men alla fyra innehåller en väldigt uträknad balans mellan – just det – rutiner, saker som måste genomföras, konversationer som efterhand leder fram till något viktigt, plötsliga utbrott av vrede eller sorg och även moment av jakt eller uppblossande fysiska konfrontationer.

När det gäller det mesta som serien tar upp innehållsmässigt och hur den gör det går givetvis att hitta referenser; jämförelser med filmer eller andra serier som på något vis rört sig på samma jaktmarker. Men den samlade kontentan av allt, syftet med serien verkar till slut kunna sammanfattas med just komplexiteten. Hur svårt det är att finna färdiga svar på de problem som exponeras i samhället. Visst finns inslag som verkar genuint brittiska, kulturella koder och fenomen som kan vara mest angelägna för dem. Men det allra mesta är universellt. Vad som krävs för att hålla ihop en familj och vad som definierar bra hälsosam uppfostran. Vad som försiggår inom skolans väggar, med lärare och övrig personal som kämpar med att förstå meningen med vad de egentligen sysslar med, de sociala medierna och interaktionerna där som kan ha drastiska konsekvenser för livet i vardagen. Inte minst för de som växer upp i det nuvarande medielandskapet, vilket jag själv kan vara tacksam över att inte ha gjort. Det kan vara en fördel att ha levt i tiden både före internet liksom under dess genombrott och sedan allestädes närvarande inverkan på allt som lever, rör sig och är till.

Stör det någonstans? Slår de in öppna dörrar? Finns det något här som inte ringer helt sant i just dina öron? Invändningar av alla slag kan väckas beroende på vilken generation du själv tillhör, de erfarenheter du bär med dig och allmän skepticism mot auktoriteter med mera. Finns det människor här som skildras mer sympatiskt än de förtjänar? Eller saknas en revolutionär ådra med tydliga responser på hur allting skulle kunna omvandlas till något mycket bättre? Tja. Det är upp till oss. Till dig. Till alla.

Själv är jag första aningen tveksam till inledningen på det fjärde avsnittet som tycks dra iväg på ett sidospår när man fortfarande kan skönja kvarhängande frågeställningar från de första tre timmarna. Det känns som en giltig idé att koncentrera sig även på den traumatiserade familjen med visst tidsperspektiv utifrån det som först skildrats, men det tar en stund innan det avsnittet verkligen klickar för mig. Men när det väl gör det, blir även dess inledningssträcka motiverad och absolut försvarbar. ”Adolescence” lyckas knyta ihop sitt ärende på ett både trovärdigt och – i den mån det är möjligt – hoppfullt sätt. Utan att ha alla efterlängtade svar färdiga att servera.

© Johan Lindahl
2025-04-25

Originaltitel: Adolescence
Storbritannien, 2025
Regi: Philip Barantini
Skapare/show runner: Jack Thorne Stephen Graham
Med: Owen Cooper, Stephen Graham, Ashley Walters, Faye Marsay, Christine Tremarco, Amelie Pease, Jo Hartley, Amari Bacchus, Erin Doherty, Fatima Bojang, Hannah Walters

Genre: Drama, Kriminalfilm, Mystery, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök