Braveheart (1995)
Konstnärlig frihet!
"Revenge doesn't work," säger Michael Caine i re-maken på "Get Carter".
"Sure it does," kontrar Sylvester Stallone kort, och styrker raskt sin tes genom att hämnas järnet.
Han har både rätt och fel. I "Get Carter" fungerar det inte något vidare, men i filmer som "Braveheart" kan hämnd kännas så rätt och fint att man blir rent förfärad över sig själv. Men det är ju bara på film, och även om "Braveheart" tar sitt avstamp i verkliga händelser så är den framförallt ett enastående stycke filmkonst, där det som skulle vara hemskt i verkligheten istället blir makalösa (och ofta hemska) scener. Det främsta krav man kan ställa på en film, om inte avsikten i första hand är att Undervisa, är väl att den väcker de känslor som filmskaparen avsett. "Braveheart" lever upp till dessa krav så väl att jag inte kan eller vill annat än hylla den.
Nu har jag alltså frånsagt mig alla diskussioner om huruvida "Braveheart" är vare sig historiskt korrekt eller moraliskt uppbygglig. Svaret på båda frågorna är nämligen samtidigt ett klingande "knappast!" och tämligen irrelevant.
Jag kommer väl aldrig glömma när jag på bio skräckslaget såg engelsmännens beridna trupper storma över slätten mot de inväntande skottarna och liksom Wallaces medkombantanter rastlöst inväntade hans order. "Hold," envisas han om och om igen, tills man nästan ger upp hoppet. Inget kan väl hejda denna anstormning? Och sedan smäller det ...
"Braveheart" är film. Det är kärlek som överskuggar allt, svindlande naturscenerier i Skottland, fältslag som fortfarande tjänar som oslagbara skolexempel och James Horner-musik där varje ton faller rätt. Den är en av förklaringarna till varför biografer fortfarande byggs och behövs, samtidigt som den håller för att ses på video.
Unge William Wallaces far dödas av engelsmännen. På begravningen kommer en flicka i hans ålder fram och ger honom en tistelblomma. Den scenen är jättebra. Långt senare blir denna flicka hans hustru, men dödas snart av engelsmännen. William Wallace hämnas. Den scenen är oerhört bra. Och så håller det på. Scener som i fel händer hade misslyckats totalt ... lyckas istället totalt. Det är i omsorgen över alla detaljer - miner, repliker, miljöer, musik - som det enkla och klassiska blir betydligt mer än det ser ut som på pappret.
Mel Gibson har i sin andra film som regissör byggt en värld som känns både rått äkta och sagospännande. Även om händelserna slipats och byggts om så känns miljöerna äkta. Många av karaktärerna är typer, men det är typer som lever om man kan säga så. De är med andra ord tydliga utan att vara platta. Wallace själv är ett bra exempel. Nyanserad är han då rakt inte, även om hans kunskaper i både franska och fältslagttaktik är ganska överraskande för hans omgivning. Efter illdåden från de ockuperande engelsmännen blir hans enda mål i livet att befria Skottland. Det är det som gör honom intressant: den totala övertygelsen om det sanna och viktiga i det han gör, oavsett om han har rätt eller inte. Förnuft och förmågan att se alla sidors argument kan vara nog så viktigt i verkligheten, men det är också uppfriskande att se viljan personifierad på det här viset.
Filmens hemlige huvudperson däremot, Robert the Bruce (MacFadyen), är både en av de allra bäst spelade och mest intressant skrivna. Han vill, som han säger, tro som Wallace gör och kämpa som han för ett fritt Skottland, men han vill också se till förnuftet och behaga sin dödssjuke far som med ålderns visdom kallt förkastar sonens naiva drömmar om att rakryggat göra det rätta.
Om man skulle plocka ner "Braveheart" till enklaste möjliga form så är det till dessa två bitar: en person som blint tror på det han gör, och en annan som drömmer om att göra det. Förnuft och känsla. Det, snarare än "hur Skottarna blev ett fritt folk" är kontentan. Det låter simpelt, men det är hela storheten. Hur ofta ser man inte en storslagen film som imponerar och underhåller, men där det skulle vara väldigt svårt att ge ett vettigt svar på frågan "vad handlar den om"?
Visst kan jag förstå dem som upprörs över historieförfalskningarna, om så bara för att det finns människor som i alltför hög grad bygger sin klena historiekunskap på vad de sett på bio. Min invändning mot att ta alltför allvarligt på detta är helt enkelt att jag efter att ha sett filmen första gången:
a) INTE hyste vare sig större agg mot engelsmän eller större beundran för skottar
b) INTE ville läsa mer om den verklige William Wallace
c) bara fröjdades över att ha sett en Riktig Film
Ibland blir man arg på filmer som tar sig friheter med den historiska bakgrunden. Jag ska inte påstå att det finns någon riktig konsekvens i mitt hyllande av "Braveheart", som definitivt broderar, förskönar och förenklar verkligheten, och mitt lika bestämda avfärdande av exempelvis "Pearl Harbor". Det är helt enkelt filmen själv som får bestämma. Är den stark nog att lyfta från verkligheten och bli sin egen verklighet? I "Pearl Harbors" fall: inte alls. I "Bravehearts" fall: japp! Se den inte som en historielektion, se den inte för att veta hur man ska bete sig om man blir riktigt arg, men se den!
© Anders Lindahl
2002-04-02
Originaltitel: Braveheart
USA, 1995
Regi: Mel Gibson
Med: Mel Gibson, James Robinson, Angus MacFadyen, Sophie Marceau, Sean Lawlor, Sandy Nelson, James Cosmo, Sean McGinley, Alan Tall, Andrew Weir, Gerda Stevenson, Mhairi Calvey, Brian Cox, Patrick McGoohan, Peter Hanly
Genre: Historia, Krig, Romantik
Teman: Medeltiden Oscar för bästa film
Ingår i följande teman
