Furiosa: A Mad Max Saga (2024)
Magnifik mardröm

Redan i de första scenerna tycker jag mig se det. Känna igen det där speciella handlaget och bildsinnet som är patenterat för just George Miller. Mannen har sin egen vattenstämpel. Även om det i det här fallet är väldigt mycket sand som dominerar panoramat. Att liva upp en franchise efter så lång tid som Miller gjorde med ”Fury Road” är nästan oöverträffat – och att göra det i sådan spektakulär stil. Resultatet var nästan chockerande bra. Den filmen utspelas under en kort och koncentrerad tidsrymd medan denna
prequel tar plats under flera år och berättar historien om överlevaren Furiosa från barndomen och i princip fram till där föregångaren tar vid. Förstå mig rätt.
Det förvånar mig ändå att det tar så lång tid innan affischnamnet Anya Taylor-Joy kommer in i filmen. En påfallande lång sträcka tilldrar sig under barndomen där den unga flickan inledningsvis växer upp hos en synbart fridfull, isolerad stam i ett landskap med långa avstånd och annars dominerat av ett par krigiska kontingenter, vilka vi delvis lärt känna i tidigare filmer kopplade till ”Mad Max”-konceptet. Den Max som i den här filmen inte förekommer överhuvudtaget.
Fridfullheten avbryts av just ett ambulerande rövarband som drastiskt förändrar Furiosas tillvaro under de bryska och händelserika öppningssekvenserna. Under ledning av den hänsynslöse, närmast nihilistiske hövdingen Dementus (spelad av en nästintill oigenkännlig Chris Hemsworth) adopteras hon, utan att ha så mycket att säga till om, för att sedan i princip gå ur hand i hand i en postapokalyptisk värld, där all vanlig anständighet är en bristvara. Finns här någon representant för mer osjälvisk inställning? Tja, någon sådan individ dyker ändå upp längs vägen och får betydelse för fortsättningen.
Men ”Furiosa” har egentligen ingen avancerad eller komplicerad handling. Det här är en film som – återigen – jag borde ha sett på bio, vilket jag hade turen att göra i fallet ”Fury Road”. Men även i Bluray-format framgår skönheten i kombination med de chockerande brutaliteterna och ett episkt, svepande, storslaget äventyr på mörk botten utspelas under två och en halv timme där det ändå är påfallande lätt att behålla koncentrationen.
Meningarna har kanske varit delade om storheten i den här installationen, men jag imponeras av handlaget, av det konsekventa tonläget, behärskningen och det stolta stiliserade utförandet i snart sagt varje sekvens. Filmen är en visuell triumf där skådespelarna får rätta in sig i ledet och fylla sina respektive funktioner. Men de gör det.
Taylor-Joy är fåordig i långa stycken, men kan uttrycka sig när hennes karaktär verkligen bestämmer sig för att göra det. Resten av persongalleriet är en blandning av de sammanbitna, envisa överlevarna som inte alltid överlever, de excentriska ledartyperna och krigsmålade lojala trupperna som utplånat all egen vilja; alternativt erfarna och ärrade men lojala veteraner i andra fall.
Filmen
är furiös. Nu håller den inte samma kaliber av konsekvent jakt genom öknen som föregångaren, men när det jagas så jagas det. Nästan all form av våldsutövning, konfrontation och drabbningar tilldrar sig också i rörelse, i och kring skenande oljetankers eller andra motorfordon, inklusive vissa luftburna. Det är en del av vattenstämpeln. Det landskap, en vision av framtiden som inte är direkt lockande, men fortsätter inspirera förvånansvärt fantasifulla versioner av vad folk kan hitta på med mer begränsade resurser. En magnifik mardröm.
© Johan Lindahl2025-03-16