Hundra år av ensamhet (2024)

En bragd som bara kommit halvvägs

Minnesbilder kan vara förrädiska, men så här minns jag det – och jag hoppas det stämmer. De sista skälvande sidorna av romanen läste jag ut i ett enkelt men trevligt och välskött hostel i ett mindre samhälle i östra Ecuador, Colombias södra grannland där jag jobbade ett par år under 00-talet. Det obarmhärtigt definitiva slutet på en era som beskrivs, hur en familjs hela historia bara till slut oåterkalleligen utplånas på ett så nesligt och nedslående sätt även om det bara är den sista lilla dödskyssen efter en lång nedgående trend. Nu har jag nog inte läst om romanen sedan dess, men den gjorde absolut intryck. Tydligen har författaren och senare hans efterlevande aldrig godkänt en film av materialet just på grund av dess komplexa karaktär. Men efter många om och men är det här episka TV-projektet gillat, stadfäst och förverkligat. Sammanlagt ska den här storstilade serieversionen omfatta 16 avsnitt. Tja, det kanske krävs. Hälften är härmed levererade. Det handlar alltså om ”Hundra år av ensamhet”, en magisk-realistisk milstolpe publicerad av colombianske nationalklenoden Gabriel García Márquez 1967. Tidsperioden som täcks in i berättelsen är till största delen troligen 1800-talet, men tiden i sig är ett flyktigt begrepp i det unika universum som Márquez orkestrerar i romanen.

Där serien inleds introduceras vi för det unga landsbygdsparet José Arcadio Buendía och hans hustru Úrsula. Vidskepelser, eller mystiska förutsägelser från hennes mamma, skapar spänningar som i ett okontrollerat ögonblick leder till våld när maken vill försvara sin heder inför byn gentemot en annan man. Hemsökta av ett envist återkommande spöke väljer de att lämna byn och vandra mot havet. De blir inte ensamma på den strapatsrika färden, men var är havet? Slutligen slår de sig ner vid ett träsk och bygger den by som för många bokläsare blivit så sägenomsusad: Macondo. Mitt ute i ingenstans tycks det, men det finns även andra som hittar dit. Som det resande sällskapet under ledning av den vise, eller kanske slugt beräknande, Melquíades vars revolutionerande tekniska apparater José Arcadio fascineras av till den grad att han ofta sätter hushållsekonomin och ibland stabiliteten i hela byn på spel. Han är oförvägen och nyfiken (vilket kan vara värdefulla egenskaper) men också impulsiv och ofta tycks frun vara den som tvingas försöka hålla honom på jorden. Det är en lång släktsaga som ska berättas och vinkar om vad som kommer att tilldra sig framöver i tiden inflikas redan i första kapitlet. Är man bekant med berättarstilen, den magiska realismen och de suddiga gränserna mellan det troliga, det möjliga och det i någon dimension kanske fullständigt sannolika men enligt gängse fysiska lagar ändå högst ovanliga, så lyckas de etablera den stämningen och de karaktärsdragen tidigt.

Efter så många år är det inte alla detaljer som fastnat i minnet, verkligen inte, men jag påminns om flera av dem igen. Vilket även verkar gälla min fru som först inte var säker på om hon någon gång läst romanen, men högst troligt har hon det. Den lilla byn vid träsket utvecklas efterhand till en mindre stad med livaktigt skimmer och viktiga vardagsbestyr. Familjen Buendía går igenom ett otal prövningar, inte minst på grund av parets inneboende motsättningar. Liksom i form av vad återkommande besökaren Melquíades har med sig för nya uppfinningar och idéer som innebär frestelser att försumma familjeansvaret och annat för mannen i huset.

Kollektiv sömnlöshet drabbar samhället, vilket först ser ut som en välsignelse, men efterhand är på väg att orsaka totalt förfall innan ett mirakulöst ingripande inträffar. Sådana saker är helt normala i den här historien, som fortsätter framåt i tiden och där generationer kommer att avlösa varandra. Personliga tragedier och familjekonflikter i en by som alltså växer och utvecklas till att innehålla allt en civiliserad tätort förväntas innehålla. Kyrkan dröjer visserligen - vilket det finns olika åsikter om - men den kommer också till slut. Dessutom dras befolkningen in i en pågående väpnad konflikt mellan konservativa och liberaler, vilket var ett inslag i Colombias historia under slutet av seklet när berättelsen åtminstone verkar utspelas (exakta tidsangivelser är alltså inte högprioriterat i storyn, kanske av en anledning). Vem ska man ta ställning för eller kan man undvika att ta ställning, är det möjligt att hålla sig utanför?

Konflikten blir alltmer brutal och tycks ibland ta fram det sämsta ur alla människor. Vissa är mer lämpade att strida, andra är det inte. De vanliga civila hamnar som vanligt i kläm. Ett av de senare avsnitten innehåller en obarmhärtigt avslöjande scen där Macondo drabbas direkt av striderna med urskiljningslöst avfyrande av salvor till höger och vänster och samtliga invånare är i den akuta riskzonen.

Sammantaget är det här ett mäktigt verk, en episk berättelse i ordets verkliga bemärkelse, även om den inte är avslutad. Alla tänkbara stämningslägen verkar rymmas. Från diskbänksrealism till dråpliga missöden, drömsekvenser och absurditeter till ren domedagsstämning berättas historien om ett land. Om utveckling - på gott och ont. Med många hinder på vägen. Alla personer har brister och alla motivationer är inte alltid helt begripliga, som i verkligheten. Av alla personligheter som passerar revy är det ändå två som lyser starkast. Úrsula som följer med sin make i unga år på den långa marschen vilken leder fram till grundandet av pionjärbyn. Hon som sedan blir ett slags matriark i staden som växt fram och med sin envishet, ibland fanatisk målmedvetenhet och disciplin, både kan driva bort människor och samtidigt vara en samlande kraft när allt är som mest kaotiskt. Sonen Aureliano (en av många med det namnet) den försiktige och tvehågsne som först inte vill framhäva sig, men går igenom sorger och bedrövelser för att övertygas om det nödvändiga i revolution och blir en annan av de drivande karaktärerna.

Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är ”Hundra år av ensamhet” ett storverk och något av det som utmärker sig mest från TV-året 2024. Och detta är som sagt bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.

© Johan Lindahl
2025-02-16

Originaltitel: Cien Años de Soledad
Colombia, 2024
Regi: Laura Mora Ortega Alex Garcia Lopez
Skapare/show runner: José Rivera Natalia Santa
Med: Viña Machado, Claudio Cataño, Diego Vásquez, Marleyda Soto, Loren Sofía, Janer Villareal, Akima, Susana Morales Cañas, Marco Antonio González Ospina, Ruggero Pasquarelli, Moreno Borja, Jairo Camargo, Ángela Duarte, Jacqueline Arenal

Genre: Drama, Fantasy, Historia, TV-serie
Teman: Livet i djungeln Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök