Decameron (2024)

Katastrofkomedi som växer efterhand

Kan man göra en komedi om en av världshistoriens största katastrofer? Tja. Har det gått snart 700 år så är det väl egentligen inga problem alls, enligt vedertagna dramaturgiska spelregler. Och vi har ju en tendens att göra underhållning av betydligt färskare missöden och eländen än så. Den svarta pesten är känd under många namn, men som många vet drog den fram över framför allt den eurasiska kontinenten under 1300-talet och tog troligen minst en tredjedel av alla människors liv i det berörda området i processen – kanske ännu fler. Fortfarande är det mycket vi ännu inte kan säga säkert. Men i princip alla är bekanta med begreppet på något sätt. Pandemier i olika slag har som bekant återkommit gång efter annan sedan dess och även innan. Fenomenet att försöka smita undan och förlusta sig för att glömma bort och tro sig vara i säkerhet är också en tråd som genomsyrar exempelvis Edgar Allan Poes korta novell ”Den röda döden”.

”Decamerone” är från början en berättelse av italienske poeten Boccaccio, nedtecknad någon gång just under perioden när Italien träffades som hårdast av Digerdöden, som också är ett av de mer använda epiteten för det som hände. Serien är väl åtminstone löst baserad på hans texter. En grupp människor samlas i ett slott på landsbygden för att undkomma farsoten som drar fram genom den klassiska staden Florens.

Inbjudna av en rik och mäktig arvtagare till egendomen på landet, en man på väg att gifta sig. Blivande bruden är naturligtvis en av de inbjudna gästerna. Gästlistan är överhuvudtaget ganska omfattande, men decimeras av omständigheterna. Det är inte nödvändigtvis de som främst förtjänar att överleva på grund av sin generella godhet som samlas där, utan de som har turen att bjudas in och sedan ta sig levande dit. Men deras inbördes relationer är komplicerade redan innan och det blir inte enklare väl på plats. En drastisk burlesk skildring av dekadens och apokalyptiska stämningar i skön förening introducerar bland annat en ung bortskämd adelsdam med sin viljestarka tjänarinna liksom en annan aningen äldre (men inte mycket även om hon fasar över att ha blivit så gammal som 28) adelskvinna på väg att bli den inbjudande värdens brud. Givetvis med sin egen medföljande tjänstekvinna. En synbart bildad och intellektuell men även psykiskt instabil gentleman med medföljande livmedicus vilken kanske eller kanske inte vill sin patients bästa. Ett gift par där frun till synes är väldigt from medan maken är vaksam och misstänksam mot det mesta, men samtidigt tycks hysa sina egna besvärande hemligheter, ingår också. Det mottagande husfolket på plats har även de blivit aningen decimerade i avseenden de inte är helt genomärliga med när gästerna börjar anlända. Överraskningar och incidenter på vägen komplicerar förhållandena än mer.

Tempot är raskt uppskruvat och intrigerna flödar redan i första avsnittet som slår an tonen. Är det rätt tonfall? Och kommer de att kunna uppehålla den här balansgången mellan burleskeri, åtminstone en knivsudd satir och en dos historisk allmänbildning i förbifarten? Intressanta musikaliska needle drops med bland andra Depeche Mode och New Order ingår. Överhuvudtaget en förkärlek för 1980-talets electronica som en förmodligen väldigt medveten kontrast till den medeltida miljön.

En skara brokiga individer går varandra på nerverna, begår diverse otroheter, lurendrejar och lär känna varandra kanske mer än de skulle vilja. Det är pittoreskt och putslustigt en stor del av vägen med inbyggda iakttagelser om den mänskliga naturen och lättsammare referenser till litteratur och historia. Ibland mer rakt av spännande. Men kanske främst en studie i mindre välbetänkta beslut och excentriskt beteende. Om resten av Florens och den italienska halvön hade utplånats under pesten hade den här skaran kanske inte varit de mest lämpliga att återbefolka landet på längre sikt.

Men de värsta karikatyrerna nyanseras efterhand. Konceptet kretsar alltmer kring hur klassamhället upplöser sig i ett mikrokosmos där skillnaderna mellan herrskap och tjänstefolk börjar suddas ut på olika sätt. Sociala strukturer förändrades i Europa i samband med pandemin när inte minst efterfrågan på arbetskraft överskred tillgången och marknadens mekanismer genomgick vissa förändringar i feodalsamhället. I de senare avsnitten blir det mer tyngd och rejäl dramatik att tala om och det är lättare att känna empati för de här figurerna, med alla deras skavanker utan och innan. Närvaron av döden och de existentiella dimensionerna det innebär blir också mer markerade. Fares Fares gör för övrigt ett gästspel som en festglad machokille som har vägarna förbi och skapar oreda.

Upplösningen bjuder absolut en hel del yttre dramatik och insatser på liv och död och där har åtminstone några av de inblandade utvecklats i någon riktning – kanske till och med till det bättre – medan andra stannar i växten och visar sig vara oförmögna till förändring. I en tid när anpassningsförmåga rimligtvis bör ha varit någonting värdefullt att sträva efter.

© Johan Lindahl
2025-02-02

Originaltitel: The Decameron
USA, 2024
Regi: Michael Uppendahl m fl
Skapare/show runner: Kathleen Jordan
Med: Amar Chadha-Patel, Leila Farzad, Lou Gala, Karan Gill, Tony Hale, Saoirse-Monica Jackson, Zosia Mamet, Douggie McMeekin, Jessica Plummer, Tanya Reynolds

Genre: Drama, Historia, Komedi, TV-serie
Teman: Medeltiden Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök