Drive-Away Dolls (2024)

Kort och fartfyllt

Philadelphia 1999. En ödslig och inte direkt överbefolkad bar, möjligen närmare stängningsdags. I ett bås väntar en man uppenbarligen på någonting, med en silverfärgad metallväska som han noggrant bevakar. Beteendet är, ska vi säga, en aning nervöst. Vad väntar han på? Vem? Vad finns i väskan?

Att andra är intresserade av denna blir klarlagt tämligen snabbt. Med ganska gruvliga följder där filmen slår han ett tonfall som landar någonstans mellan det groteska och det slapstickartade. Som det är med en del av bröderna Coens filmer. Just det, en av dem är regissören här: Ethan. Även manusförfattare tillsammans med sin fru Tricia Cooke.

Raskt över till två unga kvinnor i het intim samvaro. Liksom en annan ung kvinna på ett kontor, där hon med strikt tonfall avvärjer inviter från en ung manlig kollega som försöker få med henne ut på någonting någon kväll men stöter på bestämd patrull. Svartsjukebråk uppstår på en nyårsfest för kvinnor som dras till andra kvinnor. Och en helt annan värld att orientera sig i. Men rimligtvis kommer de de här tilldragelserna som inte verkar direkt relaterade till mannen med väskan, att relateras på något sätt.

Två av de introducerade tjejerna vill bort ett tag och ger sig ut på en utflykt mot Florida. De hyr eller lånar en bil som tyvärr för med sig vissa problem. Ett missförstånd har uppstått och bakluckan innehåller en last som några andra potentiellt våldsamma individer anser som sin egendom. Samtidigt försöker den mer socialt utåtriktade och sexuellt aktiva av tjejerna få fart på väninnans libido, det vill säga insisterar på att hon behöver ragga upp någon och få sig lite. Typ nu. Klassisk Buddy Movie-upplägg i sapfisk stil? Filmen etablerar sig snabbt som en typ av fartfylld fars med smattrande dialoger, plötsligt uppkommande våldsutbrott och emellanåt psykedeliska inslag.

Om man vill, och det vill man ju, kan man leta självrefererande element tillbaka till bröderna Coens katalog och se var det medvetet eller omedvetet finns någon form av koppling. Som när de två (kanske inte de mest geniala i sitt ämbete utövande) underhuggarna till en gangsterboss på långfärd för att leta upp de besvärliga brudarna i sina dialoger befäster intrycket att de inte riktigt är idealiskt matchade som radarpar. Den ene ger kollegan en spontan föreläsning i social kompetens vilket skulle ge fördelar i ett serviceyrke som deras. Detta efter att kollegan nyligen åkt på ett kok stryk – av en tjej dessutom – och inte är mer talför än nödvändigt.

Spegelbilden är givetvis de två huvudkaraktärerna Jamie (Margaret Qualley) och Marian (Geraldine Viswanathan) som visserligen känner varandra sedan tidigare men också är väldigt olika. Jamie försöker konstant få Marian att släppa på garden och inte vara en sådan tillknäppt bokmal med principer men brist på spontanitet. Något som Jamie själv har i överflöd i alla avseenden. Kanske lite för mycket. Så det är en road movie och i filmer som tillbringas till så stor del på vägen är av naturliga skäl det som sägs bakom ratten och i sätet bredvid en avgörande komponent.

Nu är inte pretentionerna så höga här. Det är mest en fartfylld historia med skruvade karaktärer och fokus på oväntade vändningar. Och som sådan fungerar det faktiskt riktigt bra. Det är också en av de kortaste filmer jag sett det senaste året. Filmer som klockar in på drygt 80 minuter inklusive eftertexter är inte vardagsmat numera. Vilket betyder att någonting ständigt är i rörelse och dötiden minimal.

De mest kända namnen i rollistan kliver i princip in genom dörren och medverkar i några minuter. Som Matt Damon och Pedro Pascal. Beanie Feldstein har en mer betydande biroll som före detta flickvän, en aning svartsjuk och folkilsken sådan som är polis till vardags och du helst vill undvika att bråka med. Hon kanske inte är den intellektuellt skarpaste kniven i lådan, men en sådan som kan vara bra att ha i sin ringhörna när det verkligen kniper.

Det mesta som skulle kunna uppfattas som kontroversiellt var förmodligen mer så för 25 år sedan, alltså när filmen utspelas. Kanske därför den utspelas just då, för att bland annat beskriva en subkultur i sitt sammanhang under en speciell era. Men i grunden är det här kanske framför allt en liten småskojig skröna om att under försvårande omständigheter finna varandra och upptäcka oväntad personkemi.

© Johan Lindahl
2025-01-16

Originaltitel: Drive-Away Dolls
Storbritannien/USA, 2024
Regi: Ethan Coen
Med: Margaret Qualley, Geraldine Viswanathan, Beanie Feldstein, Joey Slotnick, C.J. Wilson, Colman Domingo, Bill Camp, Connie Jackson, Matt Damon, Pedro Pascal

Genre: Action, Komedi, Thriller
Svensk biopremiär: 2024-03-24

Sök