Short Cuts (1993)

Äkta frustration eller kylig ambition?

"Short Cuts" är en film utifrån nio noveller och en dikt av Raymond Carver, där Altman tagit sig friheter med namn och händelser, skapat några nya karaktärer och dragit nya trådar mellan de befintliga. Så mycket är jag säker på. Vad gäller mycket annat har jag väldigt svårt att enas med mig själv. Exempelvis den inte oviktiga frågan om huruvida det är en Jättebra Film.

Varför recenserar du den då? undrar du förmätet. Varför läser du recensionen? replikerar jag näsvist.

Även om "Short Cuts" inte direkt var först med sin struktur (den snarlikt byggda "Grand Canyon" kom exempelvis två år tidigare, men rönte inte riktigt samma uppmärksamhet) är det alltid den som får stå som jämförelse när en regissör väljer att berätta parallellt om en samling människor och hur deras liv korsas eller speglar varandra. "Leva Livet", "Magnolia", "Tic Tac" och "Pulp Fiction" med många flera utropas som barn av "Short Cuts". Det är nog inte för mycket sagt att det är Altmans mest omtalade film.

Jag tillhör dem som tycker att "Spelaren" är mycket bättre. "Spelaren" hänger nämligen ihop, trots sitt myller av karaktärer och biroller. Men det är ju det som brukar sägas om "Short Cuts"; att den handlar om en massa människor som inte känner varandra men att det hela ändå bildar en helhet. Och visst möter berättelsetrådarna varandra då och då. Visst finns det beröringspunkter.

Det är ändå, tycker jag, tydligt att det rör sig om en samling noveller om olika personer som faktiskt har ganska lite med varandra att göra. Om man funderar över saken är det vid ganska få tillfällen som ”deras livsöden korsas och påverkar varandra”, vilket är den beskrivning man brukar få av filmen. Jordbävningen och flygplanen som försöker ta kål på flugorna kan inte mäta sig med vad som händer i exempelvis "Magnolia". Dessa element känns mer som sluga försök att skapa ett intryck av en helhet som egentligen inte finns.

Även Tarantino satte Altman rejält på plats, med sin "Pulp Fiction" där just det fantastiska händer. Att alla karaktärer är viktiga för och emot varandra.

Här kan man invända att scenerna istället fogas samman tematiskt och visuellt. Ett mjölkglas på ett nattduksbord klipps mot ett mjölkglas på en teve. En död kvinnokropp i vattnet klipps mot Lori Singer som låtsas ha drunknat i poolen. Men, blir det bättre för det? Blir det ... innehållsrikare? Stilövning, invänder jag mot den invändningen. Men visst är det snyggt gjort.

Så "Short Cuts" hänger inte riktigt ihop. Den kunde lika gärna vara en samling novellfilmer som utspelar sig på samma plats vid samma tid. På sätt och vis har det hela samma struktur som en tvålopera, där handlingen hoppar mellan olika personer. Det går bra för vissa, dåligt för vissa, och tittaren kan välja vems öde han eller hon mest vill engagera sig i. Allvaret och kvaliteten gör förstås "Short Cuts" till något helt annat (läs "bättre") men jämförelsen roar mig.

Jag kan inte förneka att jag slukas av stämningen och fascineras av det hela. Musiken gör mycket. Skådespelarna gör ännu mer. Jennifer Jason Leigh, till exempel. Det finns väl ingen som är bättre än hon vad jag kan komma på. Likt Ted Levine, som hon förresten spelat mot i "Georgia", har hon en förkärlek för roller som andra tvekat inför. Osmickrande, oglamorösa roller, ofta irriterande. Här är hon småbarnsmamman som i barnens närvaro tjänar behövliga extrapengar på telefonsex, mycket till makens (Chris Penns) frustration. Hese sångaren Tom Waits har dykt upp i ett gäng filmer, men den med alkoholproblem tampandes Earl är ett av hans tyngre porträtt vilket han hanterar fint.

Los Angeles, 1993. 22 huvudpersoner. Det handlar om människor, kan man säga. Därför finns det inga egentliga hjältar eller bovar. Tim Robbins karaktär är ganska svinaktig, en polis som bedrar sin fru och retar sig så på barnens hund att han ”slarvar bort den” av misstag, men även han har sina förmildrande drag. Chris Penns frustrerade karaktär verkar inte vara kapabel att göra en fluga förnär, men kommer i slutändan överraska oss storligen. Man vet inte var man har folk, eftersom de själva inte vet var de har sig själva. Det är styrkan. Svagheten är, på sätt och vis, exakt densamma. Det finns ingen anledning att bry sig. Vissa regissörer klarar av att skildra trovärdiga människor som man kan känna med. Altman vill eller kan inte. Kylan är det han behärskar bäst, och i den smarta och elaka "Spelaren" fungerar det. Här är det ett problem, i mitt tycke. Nästan skuldmedvetet tittar man in i karaktärernas liv, som genom fönstrena på ett hyreshus, men man lär inte känna dem för det, åtminstone bortom ett milt förakt för dessa övervägande ytliga och kortsynta stackare. Det kanske man inte ska.

"Short Cuts" blir en samling händelser som sammantaget lämnar en mestadels matt och dyster i sinn. Den stoltserar, trots sin föga dramatiska uppbyggnad, med flera oerhört tunga scener, där egentligen bara en (ett barns död) får något som helst uppföljning i ordets narrativt tillfredsställande bemärkelse (i form av en märklig tårtbagare gestaltad av Lyle Lovett). Den arga festen med två arga par lämnar mig fullständigt likgiltig. Här borde folk i fyllan verkligen gräla/prata med varandra och säga självklara men förtigna och viktiga saker - istället grimaserar de och klär ut sig. Pretentiöst, fegt, meningslöst ... Den snälle men frustrerade bamsebjörnen som ”går ur mallen” resulterar i en rå, elak scen - och absolut ingenting mer.

Ibland känns Altmans synbara drift att visa på människors oförutsägbarhet och nyansrikedom nästan löjlig. ”Haha, den hade ni inte väntat er, va?” tycks han stolt skratta på andra sidan kameran, när en karaktär beter sig Tvärt Emot. ”Nej, hur så?” vill jag ibland svara den inbillade rösten, lite trött sådär. Uppbyggnaden är ofta bra, upplösningen ... tja.

Här finns ett statement inbakat; ett lågmält drama pågår hela tiden, händelser leder sällan till något definitivt, långa resor går i irrande cirklar hem igen och en kort promenad ute i naturen kan leda till tragedi. Precis som i livet, eller en tvålopera. Är det något vi behöver veta, och är en nästan tre timmar lång film rätt sätt att ta lärdom? Kanske för vissa. Själv ser jag om den ibland, för att som filmfantast imponeras av alla utom regissören själv.

Vad känner man när filmen är slut? ”Jag kände mig helt konstig” löd ett svar vid min föga vetenskapliga enkät. ”Brrr” löd ett annat, och det är väl ganska gott betyg. Själv känner jag mig fundersam. Fast mest över filmen som verk, inte över livet.

"Short Cuts" är ambitiös och speciell, och på sitt sätt sevärd. Men jag tycker nog inte att den är en stor film.

© Anders Lindahl
2002-11-02

Originaltitel: Short Cuts
USA, 1993
Regi: Robert Altman
Med: Andie MacDowell, Bruce Davison, Jack Lemmon, Julianne Moore, Matthew Modine, Anne Archer, Fred Ward, Jennifer Jason Leigh, Chris Penn, Lili Taylor, Robert Downey Jr., Madeleine Stowe, Lily Tomlin, Tom Waits, Frances McDormand, Peter Gallagher, Lori Singer, Lyle Lovett, Buck Henry, Huey Lewis, Danny Darst, m.fl.

Genre: Drama

Sök