Black Doves (2024)
All fun and games med Keira och Ben
Huvaligen. Det där med dolda identiteter, undercover och livslögner som grund för medryckande historier, räcker det inte nu? Nej, naturligtvis inte! Ärligt talat är det inte mycket här som ingen prövat förut, men om det fungerar är det i regel en kombination av komponenter som får det att klicka. Till exempel att de ansvariga hittat rätt nivå mellan det synbart intelligenta och
kanske en smula trovärdiga parat med underhållningsvärde och genuin spänning, klatschiga dialoger, anknytningspunkter till samtiden och gärna ett par karismatiska huvudrollsinnehavare. Här har man värvat Keira Knightley till att börja med. Inte illa. I kombination med Ben Whishaw.
Helen Webb (Knightley) är samhälleligt etablerad som hemmafru och gift med försvarsministern Wallace, en man som har väldigt viktiga diplomatiska och känsliga frågor att deala med. Fast egentligen är Helen inte alls bara det hon ser ut som. Tre personer mördas en kväll med anknytning till hennes förehavanden vid sidan av att ta hand om hemmet, inklusive två tvillingbarn. Hennes hemliga uppdragsgivare är bekymrade eftersom hon varit indragen i en liten affär vid sidan av äktenskapet och äventyrat allt de byggt upp kring hennes kontaktnät. In i bilden störtar återvändaren Sam (Whishaw), tidigare samarbetspartner med dokumenterad förmåga att terminera störande element permanent. Men han har också ett eget komplicerat förflutet. Duons respektive mer delikata detaljer kläms in mellan slagsmål och jakter i en sällan sinande ström av stegrande spänning.
Kina, USA och internationell storpolitik berörs, liksom kriminella karteller i Londons undre värld. De vi kär känna närmare är framför allt underhuggare med kompetens att avpollettera varandra och andra strategiska måltavlor. Några av dem tilldelas mer distinkta personligheter och manöverutrymme. Bästa möjliga moraliska föredömen? Njae, men var och en av de lite mer utvecklade bifigurerna i ”Black Doves” tycks ha sin egen lilla historia att berätta.
Återkommande flashbacks och flashforwards levererar största utmaningen för att hitta in i handlingen under de första avsnitten. Det känns åtminstone som om de elementen avtar efterhand. För underhållningsvärdet är det inget fel på. De åstadkommer nästan något slags händelserikedomsrekord i 2024 års TV-universum, vilket säger något. Intriger och elakt spel av en typ vi kanske redan sett till leda, men här demonstreras dels en påtaglig glimt i ögat, liksom något genuint rörande i kanske framförallt Whishaws karaktär som melankolisk mordmaskin.
Stämmer spekulationerna om att Netflix sökt med ljus och stalldrängens lykta efter sin egen ”Slow Horses” att leverera lagom till jul? I så fall är väl det här det närmaste de kommit så här långt. Om inte annat handlar det om sex avsnitts sammanhängande handling – som eventuellt kommer att följas av fler? Som utspelas mestadels i och kring London. Och som sagt, spionage är en central komponent. Även om organisationen som Helen arbetar för verkar mest intresserad av pengar. De samlar in och säljer information till högstbjudande och representeras explicit endast av Mrs Reed (Sarah Lancashire), en distingerad äldre dam, som sällan ser behov av att höja rösten eller göra öppet dramatiska utspel, och särskilt just därför kan anses vara lämplig arbetsledare åt de aktiva tillgångarna ute på fältet.
De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?
© Johan Lindahl2024-12-27