Pedro Páramo (2024)

Bildpoesi som kan ge bestående intryck

En man traskar igenom ett ödsligt ogästvänligt landskap i sällskap med en annan man som tycks känna till trakten aningen bättre. Den förste mannen är nämligen på väg mot en by där hans ursprung ska finnas. Närmare bestämt hans far, som han inte vet så mycket om. Bara namnet. Ett namn som väcker reaktioner när det omnämns. Väl framme får han dock ett gästvänligt mottagande av en dam med ett härbärge som i sig kanske inte är riktigt lika inbjudande. Många frågor väcks redan här. Hela byn, med de historiska vibrationerna och möjligen bokstavliga andar som susar omkring i grannskapet, är mystifierande. Vart har han kommit egentligen? Vem är värdinnan och hur ser hans verkliga familjehistoria ut?

”Pedro Páramo” ska vara en klassiker i den mexikanska litteraturen, en sådan roman som barnen där vid någon tidpunkt läser i skolan för att det tillhör kanon. Vilket jag förstått av min fru som växt upp i landet. Utgiven första gången 1955 och efterhand alltmer spridd och översatt till ett trettiotal språk. Författaren Juan Rulfo (1918-1986) ingår inte oväntat i den litterära tradition som ofta rubriceras ’magisk realism’.

Rodrigo Prieto, låter namnet bekant? Filmfotograf som jobbat med de stora namnen. Flera filmer med Martin Scorsese, Oliver Stone och Ang Lee med flera. Han vet var man ställer en kamera, hur man rör den, hur man ställer upp scener överhuvudtaget och skapar synliga uttryck. Filmen är om inte annat visuellt expressiv. Stämningsfull och atmosfärisk. Det är nog mer av en drömsk dikt eller en betraktelse av en by uppgång och fall, ett slags pågående sinnestillstånd mer än en rakt av berättad historia. En film att sjunka in i och inte bekymra sig för mycket om vad som händer i vilken ordning och hur det hänger ihop rent logiskt. Magisk realism är ett begrepp vid sina latinamerikanskt litteratur och även om jag inte läst den här förlagen, men kanske borde, så väcker det associationer till när jag plöjde igenom ”100 år av ensamhet” för ett tjugotal år sedan. Mycket riktigt sägs Gabriel García Márquez ha inspirerats av den här romanen när han gav sig i kast med just släktsagan ”100 år”.

Pedro Páramo är mannen som till synes tar över en hel by och på eget bevåg sätter upp reglerna, tar sig rättigheter och blir en patrón för hela bygden. Exakt hur han gör det och varför framgår i fragmentariska stycken, en sketchartad odyssé genom ett liv och en historia som delvis utspelas under den mexikanska revolutionen i början av 1900-talet där ett flertal olika folkliga ledare – och mindre folkliga sådana – slogs om territorier och kontrollen över det vidsträckta landet. Revolutionens inverkan kommer in i ett senare skede av filmen men har egentligen inte en avgörande roll i berättelsen. I den mån det verkligen är en berättelse, alltså.

Pedro själv, spelad av Manuel Garcia Rulfo (kanske bekant från serien ”Lincoln Lawyer” med mera) förblir något av en gåta. Varför gör han… saker han gör? Vari består mannens ambitioner förutom att bli en lokal caudillo med ett behov av att kontrollera hela sin omgivning, ta sig de kvinnor han vill ha – tillfälligt eller mer långvarigt – och överhuvudtaget vara den som alla ser upp till, vare sig de vill eller inte? Han verkar inte så fruktansvärt skräckinjagande eller utrustad med en massiv pondus, men blir ändå navet som allting kretsar kring och alla andra måste förhålla sig till. Inklusive den lokale bypräst som i sig inte är något blankt papper utan har karaktär och starka åsikter, men ändå får hela sitt rörelseutrymme begränsat av mannen som tycks betrakta allting inom ett par kilometers omkrets som sitt intresseområde. Eller kanske större områden så; det här är inte en film där de mätbara sträckorna eller summorna eller alla de finstilta detaljerna är huvudsaken.

Existentiellt är det definitivt. Här skymtas en andlig dimension, en koppling till himmel och helvete och allting däremellan, grubblerier och tankar om synd och skuld som genomsyrar hela filmen. Och i ramhandlingen, med den förflydda sonen som söker sig tillbaka till sitt förflutna och möter en övergiven spökstad, är en övernaturlig dimension påtagligt närvarande.

Nyckeln till Pedro Páramos inre liv och drivkrafter är återblickarna på barndomen och vänskapen med en flicka som aldrig blir hans, åtminstone inte i den mening han skulle vilja, och vars liv utvecklas i oönskad riktning. Hon tycks representera något av det han förlorat under en mer oskuldsfull tid i sitt liv, vilket i sig kan ha bidragit till den mer hårdhudade och ibland rent hänsynslösa karaktär han uppvisar under uppbyggnaden av sin egen maktbas och utvecklingen mot en till största delen transaktionell despot som med alla medel gör andra beroende av honom själv.

Kanske en film som borde ses om. Och inser jag, byggd på en bok som borde läsas. Som förmodligen innehåller mycket av underförstådda insikter och beskrivningar av varför Mexiko blivit vad det blivit. Som film är det något över två timmar fascinerande bildpoesi och ett mysterium att försöka nysta upp – om det nu är meningen att det ska nystas upp. Inte för alla. Som i, inte för alla människor, eller för alla stunder eller sinnestillstånd och som kräver sin koncentration. Men den kan ändå lämna bestående avtryck.

© Johan Lindahl
2025-01-19

Originaltitel: Pedro Páramo
Mexiko, 2024
Regi: Rodrigo Prieto
Med: Manuel Garcia-Rulfo, Tenoch Huerta, Dolores Heredia, Ilse Salas, Hector Kotsifakis, Mayra Batalla, Roberto Sosa, Giovanna Zacarías, Ari Brickman, Sarah Rovira

Genre: Drama, Fantasy, Mystery, Religion/filosofi, Western
Svensk biopremiär: 2024-11-06
Teman: Originalproduktion från Netflix

Ingår i följande teman

Sök