Caravaggios skugga (2022)
Karaktärsstudie av komplicerad konstnär

Michelangelo Merisi (1571-1610). En av sin tids och alla tiders mest berömda målande konstnärer. Nej, inte
den Michelangelo alltså. Men kanske möjligen i samma liga eller i divisionen strax under. Mer känd som Caravaggio. Men han målade inte bara, utan har även dragits med stämpeln som våldsverkare efter att en gång ha anklagats för mord. Och det är där filmen börjar, i Neapel år 1609. Huvudpersonen befinner sig i en form av exil. Men ganska raskt förflyttas vi till Rom där han tidigare varit verksam, på den italienska halvön som vid den här tiden inte är ett enat land utan ett område uppdelat i flera mer eller mindre sinsemellan ständigt stridande stadsstater. I Rom diskuterar myndigheter möjligheten för den berömde målaren att kunna benådas för det synnerligen allvarliga brott han misstänks för. En utredning tillsätts för att reda ut vad som är sant och inte om den talangfulle men även temperamentsfulle och testa-gränser-förtjuste konstnären.
Bilden som målas upp är av en man som söker inspiration överallt där han kan finna den och dras till både hedonistiska njutningar såväl som till det lidande folket. Bibeltolkningar och bordellbesök. Slott och koja och allt däremellan. Bitvis en livfull fresk som filmen i sig vill framställa. Regissören förresten, säger namnet Michele Placido nånting? Vissa av oss kopplar gärna ihop honom med karaktären Corrado Cattani från tv-serien ”Bläckfisken” som producerades i olika omgångar under 1980- och 90-talen och kretsade kring envisa brottsutredares ofta futila försök att besegra eller åtminstone försvaga maffian.
Caravaggio, alltså det namn under vilket Merisi gått till historien, går sin egen väg. Som så många andra lämpliga motiv för biografiska filmer. Mannen tycks regelbundet hamna i konflikt med alla och envar, såväl uppdragsgivare som kolleger; andra kreatörer han inte direkt beundrar utan i vissa fall rentav föraktar för deras brist på fantasi och verklig förmåga att skildra verkligheten på ett uttrycksfullt sätt. Samtidigt som han skaffar sig beundrare högt och lågt, även inflytelserika individer som kan konstatera att det krävs en komplicerad karaktär som Caravaggio för att skapa en del av den banbrytande konst som han gör. Giovanni Baglione tycks vara en av de kollegor med vilken ett ömsesidigt misstroende uppstår, parallellt med den enes vetskap att den andre är trots allt
är en verklig virtuos. Påminner deras förhållande inte lite om det mellan Salieri och Mozart i filmen ”Amadeus”? Och är det medvetet?
Drabbande porträtt av både människor, mytologiska figurer och klassiska motiv är hans styrka. Har man sett några av hans verk vet man att de kan göra intryck. Diplomati är inte däremot hans starkaste sida. Tydligen blir det flera besök bakom lås och bom. Under ett av dessa träffar han på en annan historisk gestalt, munken Giordano Bruno som också skapade kontroverser vilket i hans fall slutade med en dödsdom. Under ett annat skede i filmen dyker även en ung kvinnlig konstutövare upp i handlingen: Artemisia Gentileschi, här som ung lärling på väg att bli någon som i egen rätt gått till renässanshistorien. Bland annat har hon det gemensamt med Caravaggio att båda skapat uttrycksfulla och minnesvärda versioner av ett omhuldat motiv från Bibelns apokryfiska böcker; hur den förslagna Judith halshugger fientlige härföraren Holofernes efter att ha invaggat honom i falsk säkerhet.
Den narrativa strukturen är alltså uppbruten med en betoning på att återskapa den bana som lett målarmästaren fram till situationen där han väntar på ett avgörande beslut från Rom. Kommer han att kunna återvända till den stad där han en gång gjorde sig ett namn och befann sig i händelsernas centrum? Vilka frågor ställer den utredare som utforskar Caravaggios liv och leverne genom att konfrontera alla till synes viktiga personer som kommit i hans väg? Konstnären själv framställs som en kraftfull men samtidigt känslig själ, med synlig empati för de utsatta men också ett humör som kan behöva tyglas och en kompromisslöshet som försätter honom i bryderier. Vi följer omgivningens synpunkter på hans val av modeller och de färdiga resultaten som människor både beundrar och ibland besväras av. Liksom rivaliteten med den ständigt provocerande Ranuccio vilket slutar med en uppgörelse på liv och död.
I det andra tidsplanet domineras filmen av franske Louis Garrel som barsk och bestämd inkvisitör på jakt efter sanningen, eller något slags sanning. Han slog igenom i Bertoluccis ”The Dreamers” för ett par decennier sedan och har även synts i senaste nyversionen av ”De tre musketörerna” liksom redan legendariska spionserien ”Falsk identitet”. Även hans landsmaninna Isabelle Huppert har fått en ledande roll. En liten detalj; i hennes fall är hon ganska uppenbart dubbad till italienska, men i Garrels fall är jag inte riktigt säker. Annars är det en en stolt tradition i sydeuropeisk och inte minst italiensk film med mer eller mindre lyckad läppsynk som en del av paketet.
Som helhet är ”Caravaggios skugga” egentligen inte särskilt originell, men rejäl och robust, färgstark och en form av försök att sätta sig in i hur en av konsthistoriens mest inflytelserika personer fungerade och rentav om hur han tänkte. Spekulationer blir en given del av konceptet. Exempelvis kring vad som var hans egentliga dödsorsak. Och hur hans djupare personliga relationer med människor omkring sig egentligen såg ut. Men har du något slags intresse, även ytligt, för den här händelserika perioden i historien och inte minst vad gäller konstens utveckling så lyckas filmen definitivt med att locka till ännu fler efterforskningar. Alla samtida romare tycks på något sätt påverkade av hans skapelser – oavsett om de vill eller inte. Och flera av verken har en förmåga att påverka betraktaren än i dag.
© Johan Lindahl2025-02-09